30-årsjubilerande Falkenbergs Jazzdagar övertygade

Falkenbergs Jazzdagar
Värdshuset Hwitans trädgård, Falkenberg, 17-20 juli 2018.

Nu har trettionde årgången av dessa intima jazzdagar genomförts, vilket celebrerades med en extra kväll i Hwitans trädgård. Bortsett möjligen från italienske pianisten Roberto Olzer saknades internationella stjärnor. I gengäld kunde vi njuta av åtskilliga inhemska toppnamn. Något som varit kännetecknande i så gott som samtliga årgångar av Falkenbergs Jazzdagar är husbandet, med stadens store musiker, gitarristen Ewan Svensson, som kapellmästare, tillika grundare av festivalen. Eftersom Falkenbergs Jazz- och Bluesförening arrangerar i samarbete med Kultur i Halland, brukar en ytterligare kväll vara vikt för blues. Kan inflika att samtliga svenska akter som spelade på Falkenbergs Jazzdagar 2018 hade jag hört live tidigare – ett par flera gånger.

Elisa Marangon sjöng snyggt och omväxlande på antingen engelska eller modersmålet italienska. Hon har studerat för Diana Torto (som gästat Falkenberg flera gånger), vars kontakt med Svensson fungerat som sammanbindande länk dem alla emellan. Övervägande delen av materialet som framfördes av festivaltrion, Roberto Olzer och kvinnan med den behagliga rösten, var skrivet av Svensson. Medhårsstrykande toner med tydlig europeisk anstrykning flöt fram utan höga vågor, likt vattnet i Ätran. Basisten Matz Nilsson tilldelades överraskande många enskilda inlägg. Vad som fastnade mest i en kombo av underhållnings- och kammarmusik var inte det vokala, utan Svenssons akustiska gitarrlir och Roberto Olzers organiska, sömlösa flygelspel. Märktes att denne sistnämnde, produktive (30 cd utgivna) musiker är lika hemmastadd med klassisk repertoar som kammarjazz. I sprakande finalen Someting In Return lossades förtöjningarna.

Första dagen vitsade konferenciern Pernilla Warberg friskt på temat snarlika namn, bokstavligt talat ”förgreningar” på nationella jazzträdet. Affischnamnen var själva inte sena att hänga på. Publikfavoriterna Jan Lundgren & Nils Landgren är en duo som fulländat behärskar vad de tar sig för, de leker på ett überbegåvat sätt som endast superproffs kan unna sig. Ur deras repertoar ska framhållas Norwegian Wood, 2x Jan Johansson, I Will Always Love You, lyriska pärlan Blekinge jämte en klappa-taken-låt av Joe Sample. Melodierna utgick från pianot, dekorerades på trombon och utvecklades i improvisatoriska infall som naturligtvis var motsatsen till hafsiga. Enda invändningen gäller Landgrens sång i långsammare tempo. Där finns inte motsvarande variation och säkerhet.
Drygt en halvtimma efter utsatt tid kom ett längre set med Magnus Lindgren på diverse blåsinstrument. Han framträdde med festivaltrion vilket i vanlig ordning innebär Matz Nilsson (bas) och Magnus Gran (trummor) under ledning av kapellmästaren Ewan Svensson. Man började med tassande flöjt-groove à la Stockholm Underground med Nilsson på elbas, ett smart grepp för att samfällt hitta in till musikens kärna. Om inledningen var försiktig på ett delikat sätt, blev fortsättningen desto ystrare i låtar skrivna antingen av Lindgren eller Svensson. Superbe solisten Lindgren gick loss på tenorsax, klarinett och tvärflöjt och Svenssons effektboxar förmedlade annorlunda klanger. Andra halvan av konserten genomfördes i extatisk anda, inte minst för att föregående duo gästade.

Andra dagen startade med ett gratisevenemang vid lunchtid i form av Mats Ander trio. OJ var inte på plats. Aftonens första akt, avantgardistiskt färgade Speak Low, har hyllats i internationell press. Den i Berlin baserade trion består av Lucia Cadotsch (sång) från Schweiz, Otis Sandsjö (saxofon) och Frans Petter Eldh (kontrabas); båda bördiga från Västkusten. Signum för en udda sättning: I en anda av frijazz tolka standards och arty pop. Klaffar och strängar bearbetas hängivet medan Cadotsch svala, okonstlade stämma uttrycker sig mellanrummen. Intensive Eldh imponerar allra mest, när instrumenten korsvis frambringar melodi + rytm. Emellanåt krävande, men oftast karismatiskt, särskilt när långa toner hörs ur låtar förknippade med Billie Holiday, Randy Newman, Andy Williams och Rickie Lee Jones.
Utan överdrift kan hävdas att festivaltrions samarbete med Anders Bergcrantz & Tomas Franck resulterade i genuin bebop. Trumpetaren (även flygelhornisten) Bergcrantz och tenoristen Franck har sådan auktoritet att paralleller ofrånkomligen dras till storfräsare från USA. I mycket positiva ordalag recenserade jag Bergcrantz senaste album och Franck njöt jag av när nya Unity invigdes i fjol. Därför fanns höga förväntningar! Vi serveras egenhändigt skrivna alster i långa versioner, med högkvalitativa solon. Ensemblespelet är skapligt, fast det är under starka solon spelningen tangerar världsklass. Musikstilen fordrar absolut närvaro oftast parat med långvarigt samarbete. Nackdelen med husband, hur lyhörda och flexibla de än är, blev emellanåt uppenbar. Man avrundar med Runeberg vars trumpetsolo var magiskt. Kompet hängde följsamt på och Franck fyllde i ljuvligt. Ljudet föredömligt, men volymen i klenaste laget.

För tolfte gången gästar Claes Janson Jazzdagarna. Utöver festivaltrion hade den rutinerade sångaren spontant plockat med sig Klas Lindquist (altsax) och Carl Bagge (piano). Vill omgående betona att under lyckliga omständigheter stämmer allt, trots ont om tid för repetition. Noter, spelglädje, lyhördhet, bra låtar och mycket duktiga musiker räcker för att skapa en härlig show. I sång och arr fanns snärt och klös, känsla och teknik. Lät underbart synkat, aldrig ojämnt. Från ett knippe höjdarlåtar puffas extra för Am I Blue, romantiken i My One And Only Love samt Jansons svängiga You Can’t Have The Cake And Eat It Too. Överbetyg till alla musiker på scen med den inspirerade Klas Lindquist I spetsen.
Sist ut på torsdagen var vokalkvartetten Stockholm Voices, vars medlemmar heter Gunilla Thörnfeldt (sopran), Maria Winther (alt), Jakob Sollevi (baryton) samt Alexander Lövmark (tenor). Deras precisionsslipade stämsång ackompanjerades av Carl Bagge, Klas Lindquist, Svante Söderqvist (kontrabas) och Calle Rasmusson (trummor). Ansvariga för de avancerade arren är konstnärlige ledaren Gunilla Thörnfeldt eller Mikael Skoglund. Stockholm Voices sång smälter samman perfekt med instrumenten. Kvartetten påminner till viss del om Gals And Pals Musiken är utan vassa kanter, istället polerad med seriös touch. Instrumentalisterna ger nödvändig relief emellanåt. Eleganten Bagge bidrog med välbehövlig bottenplatta. Hisnande att höra hur exakt kvartettens röster vet vad och när de ska tillföra sina respektive stämmor. De glimrade gudomligt i Jag vet en dejlig rosa och bjöd på tonal akrobatik i Round Midnight.

Sista kvällen inleds med munspelaren Filip Jers, även han har gästat Falkenbergs Jazzdagar flera gånger tidigare. Denne dubble världsmästare har spelat i de flesta världsdelar, med de flesta. Många priser har det blivit. Efter harmonisk mjukstart med ett par visor och Ellington, frapperas jag återigen av vilken enorm teknik han besitter. Jers gläds åt att publiken visslar talangfullt på anmodan. Han knyter ihop säcken med en given favorit, Bluesette, som görs med fräcka utvikningar. Oöverträffad är den fryntlige skåningen när han mixar valser och slängpolska från sitt landskap med blues. Vad beträffar kul och lärorikt mellansnack är han också en mästare. Ska noteras att husbandet assisterade förtjänstfullt.

Hannah Svensson senaste projekt hör inte hemma i jazzen, utan i en bred singer-songwritertradition. Förutom ett halvdussin titlar från plattan Pictures In Mind, gör hon och hennes band (nio personer som mest) två för mig nya svenskspråkiga bitar och en slitstark cover. Hannah sjunger utmärkt och texterna skäms inte för sig. Då jag recenserat nämnda skiva och varit på releasespelning bekräftades nu tidigare goda intryck. Pictures In Mind funkar förträffligt live med sin blandning av melankoli och feel good, popvisor och alt-country. Den är faktiskt ett smärre mästerverk i paritet med produktioner från Ane Brun och Sophie Zelmani. Flera av dess låtar borde ha blivit radiohits! Lägg därtill att Svensson har utsökt smak avseende konsten att sätta ihop en grupp tajta musiker, i vilken Filip Jers ingår. Dialogen mellan Jers och Jan Eriksson på pedal steel i Working Class Hero var mäktig. Finns här inte utrymme att ange varje medlem i Svenssons fantastiska liveband, tyvärr. Får nöja mig med att lyfta fram Erik Oskarsson på bas och Karolina Almgren på sopransax.

När mörkret lägrar sig och ljudet från GES konsert på Stortorget några gånger färdas mot oss, då äntrar Georg Wadenius scen tillsammans med husbandet. Den för kvällen vikarierande basisten Mattias Svensson, råkade – passande nog – ha skrivit fyndiga arrangemang på några av låtarna som framfördes, bland andra folkvisan Uti vår hage och Somliga går i trasiga skor. Majoriteten av kompositionerna hämtas från albumet Saleya (där de två lirar med Jonas Holgersson). Wadenius och instrumentkollegan gav publiken ett antal sofistikerade licks, jämte ackord som markerade låtarnas teman. Av naturliga skäl var basisten skönt ”framfusig” vare sig han var elförstärkt eller ej. I vanliga fall uppskattar jag det diskreta, väl avvägda trumspelet från Magnus Gran. Men här skulle han kunnat flyttat fram sin position.
I jämförelse med flera andra tillfällen jag hört senaste Guldkatten-vinnaren Wadenius var det ingen uppseendeväckande spelning från en urskicklig yrkesman, som haft en osannolikt framgångsrik karriär under cirka ett halvt sekel. Dock, en schyst slutkläm på en välorganiserad och sympatisk utomhusfestival.

Mats Hallberg