Full fart i snabbt tempo – trots pollenallergi

Ellen Andersson Quartet & Nisse Sandström
Sjöbris, Motala, 14 maj

Ellen Andersson vok, Anton Forsberg elgt, Hannes Jonsson bas, Sebastian Brydniak dr, Nisse Sandström ts

Visst är det spännande att följa en ny artist från början. Nåväl, helt ny är inte sångerskan Ellen Andersson från Linköping. Hon har hållit på några år och hunnit med studier vid jazzlinjen på Skurups folkhögskola, där också hennes kvartett bildades. Hon ingår också i den danska kören Touché som sjunger storbandsarr!

Sjöbris, som egentligen är gamla Teatercaféet i Motala Folkets Hus var nära nog fullsatt denna Eurovisionfinalkväll.

Ellen och kvartetten inledde med ’S Wonderful och glädjande började Ellen med den sällan hörda versen. Därefter var det full fart i snabbt tempo. På YouTube finns Ellen version av I’ll be seing you, och det lät ännu bättre live. Arret är öppet och luftigt och Ellens mycket personliga sång etsar sig fast. Hon har sitt eget sätt att frasera och hänga på rytmen, så att man tror ”tåget har gått”, men hon hinner med och knyter ihop frasen. Strålande, Ellen! Jag gillar hur Ellen betonar ”fel” delar av fraserna eller orden än vad man vanligen gör, och på det sättet skapar både rytmisk och harmonisk spänning.

Kvartetten fungerar fint tillsammans, och speciellt då Ellen och gitarristen Anton Forsberg. Ofta inleder Anton med försiktiga ackord, liksom för att smaka. Sedan börjar Ellen berätta sin historia, för det är det hon gör … berättar!

Ellen led svårt av pollenallergi just denna kväll, vilket troligen påverkade själva kraften i hennes sång. Möjligen var det det som påverkade balansen i bandet, där Anton och Ellen bildade en halva och basisten Hannes Jonsson och trumslagaren Sebastian Brydniak den andra halvan. Jag hade gärna hört mer av Hannes bas och lite mindre av Sebastians kantslag på virvelkaggen.

I You’ve changed hoppar Nisse Sandström med i handlingen. Tenorsaxens inträde förstärker nakenheten och kargheten i Ellens sång, men det är intressant att jämföra hennes sätt att intonera och frasera bredvid Nisse. Det är som att höra två instrumentalister, speciellt när Ellen börjar scatsjunga. Scatsången har hon plockat upp från sina två idoler; Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan, men det är blåsare som numera influerar och inspirerar Ellen.

Naturligtvis hade Nisse och kvartetten inte hunnit repetera som mycket hade varit önskvärt, varför det var i solospelet som Nisse kom bäst till sin rätt.

Allra bäst fungerade samarbetet när man i konsertens andra halva bantade antalet musiker till endast Ellen, Anton och Nisses tenorsax. Slagdängan I Can’t Give you Anything but Love nådde oanade höjder.

I september kommer kvartettens första platta. Där medverkar trumpetaren Peter Asplund och den danske saxofonisten Oilly Wallace. Förmodligen får även linköpingspubliken höra Ellen Andersson Quartet i höst, eftersom jag delade bord med Great Jazz Clubs representant Claes Moberg som också blev mycket imponerad av Ellens jazzsång.

Tor-Björn Lyrhed