Äventyrligt Yun Kan 5 i Alvesta

Så var det höst igen och dags för lite äventyrlig musik i Alvesta. Fredrik Ljungkvists Yun Kan var på besök i sin femmanna-uppställning.

Först hade kvintetten varit i Köpenhamn för spelning kvällen före Alvesta-giget. Där var det cykel-VM och mycket begränsad publik på spelstället. I Alvesta däremot var det gott om lyssnare och mycket god stämning. Så är det på den så kallade landsbygden, när det finns chans att höra kul musik så kommer vi mangrant. Varför alla envisas med att spela för den blaserade storstadspubliken är en gåta för oss lantisar! Och aldrig att vi skulle svika jazzklubben för något så andefattig som en cykeltävling!!

Lördagskvällen inleddes av elever från S:t Sigrids folkhögskola. En kvartett med det lätt studentikosa namnet Ove-Britt. Bra sånginsats av Madeleine Widing som dock började med att vissla Billie’s Bounce! Visserligen i nedtonat tempo, men ändå! Klart roligt och udda grepp på en klassiker. Därefter några välvalda evergreens, If I should loose you hör man inte så ofta och den kändes därmed fräsch. Stillsamt sväng skapades av Cornelia Nilsson vid trummorna, som senare under kvällen sågs med stadigt fokus på allt som Jon Fält företog sig vid sitt trumset.

Sedan alltså Yun Kan 5. Fredrik Ljungkvist bidrog till en avspänd och trevlig kontakt mellan musiker och publik med lätt förvirrat bläddrande i diverse notblad och dito kommentarer till musiken som spelades. Denna hämtades från de två plattor som gruppen producerat. Fin melodi var tillägnad Fredriks mentor på Musikhögskolan, Roland Keijser. Blandning av lite våghalsigt, lite bop och lite folkmusik.

Precis den bild man har av musikern Keijser. Ray Battle var självklart tillägnad Raymond Strid, fast på engelska. Edith var en mycket komplex melodi tillägnad Fredriks dotter. Långt från den barnvisa man kanske kunde förvänta sig. Genomgående var den mesta musiken knixig och strikt arrangerad en bit, därefter partier med öppna vidder och plats för fritt spel.

Ljungkvist själv fyllde detta med en slags självklar självklarhet. Idéerna tycks flyta upp utan ansträngning och tekniken finns där så allt också förs över till saxofoner och klarinett. Klas Nevrin spelade långa och tonrika sjok i sina solopartier. Per-Åke Holmlander adderade omväxlande extra spänst och smidighet till kompet och roliga och lågfrekventa solon. Och bakom allt suveränt spel av Welin/Fält. Jag förstår verkligen eleverna från S:t Sigfrid som sög i sig alla intryck.

I pausen mellan de två seten fanns möjlighet att prata med musikerna. P-Å Holmlander fick förklara det borttappade J:et i ”Swedish azz”, Mats Gustafssons projekt kring svenska jazzklassiker. Klas Nevrin berättade om tankar kring mönster i improvisationens outforskade områden, och undertecknad bidrog med liknande funderingar kring att hitta tankespår i psykoterapeutiska samtal. Däremellan lite reklam för Orkesterjournalen som vi hoppas har avsedd effekt!

Sammantaget: mycket fin musik och varm och trevlig stämning bland publiken i Alvesta!

Text: Jan Strand
Foto: Bo Granefelt

Ove-Britt
Madeleine Widing vo, Isabelle Gustafsson-Ny p, Christian Thulin-Pfeifer b, Cornelia Nilsson dr.

Yun Kan 5
Fredrik Ljungkvist ts ss cl, Per-Åke Holmlander tu, Klas Nevrin p, Mattias Welin b, Jon Fält dr.