Alandia Jazz Festival för 17:e året: Anspråkslöst format ger musikalisk närbild

Från spatiös ishall och prestigeladdad konsertsal till intim närupplevelse i pubmiljö – Alandia Jazz har under sjutton sommarfestivaler visat upp sig i en rad olika skepnader; alltid i geografisk anslutning till Ålands huvudort Mariehamn.

Efter ett antal år med vikande publiksiffror trots etablerade affischnamn har den åländska jazzmanifestationen landat i en mer anspråkslös och på sitt sätt perfekt miljö. Den anrika puben Bastun med plats för endast ett hundratal lyssnare är utmärkt lämpad för kammarmusikaliska konstellationer.

Under en strålande vacker veckohelg i juli fylls den bastuvarma konsertlokalen av sex utmärkt musicerande mindre ensembler. Mestadels från Sverige men även inhemska förmågor och spännande namn från Danmark och Finland. Att kunna se och höra professionella musiker i närbild är en exklusiv förmån som sällan kan erbjudas på stora festivaler. På Alandia Jazz Festival anno 2011 går det utmärkt. (Var gränsen går för att kunna definiera en musikhändelse som ”festival” är oklart. Men kanske inte heller så viktigt.)

Följ med på en liten bildexposé från årets Alandia Jazz Festival.

Att meddela synpunkter på vokala insatser kan vara trixigt. Helt enkelt därför att rösten är det mest ofiltrerade och därmed personliga instrumentet. Vilket förstås inbjuder till subjektivt mottagande. (Det finns exempelvis mångerfarna musiker som inte gillar varken Frank Sinatra eller Billie Holiday… )

När den danska sångerskan Sinne Eeg inleder sin konsert med slagdängan Sound of Music, ja då golvar hon faktiskt OJ:s utsände totalt. En så mogen, fullfjädrad och sant karismatisk vokalartist får man leta länge efter, trots att marknaden för unga kvinnliga sångerskor är så välbefolkad. Sinne Eegs repertoar är sparsmakad och melodierna erbjuder var för sig ett motstånd som hon bemästrar med såväl elegans som raffinemang. Oavsett kompositören heter Michel Legrand eller Phillip Glass. Sinnes egna låtar är också små pärlor och när jag efteråt ger beröm svarar hon med ett avspänt ”Jag lär mig hela tiden.”

Att hennes urmoder inom jazz skulle kunna vara Carmen McRae vill hon inte förneka, samtidigt som hon markerar ett visst ointresse för jämförelser. Vilket jag gärna går med på: lyssna på Sinne Eeg på hennes egna meriter. Det räcker.

Sinne Eeg kom till Alandia Jazz Festival med en synnerligen tajt trio, där danske basisten Morten Ramsboel och likaså danske trumslagaren Morten Lund bjöd på ett ruggigt sväng. Men att den finländske mästertrumslagaren Jukkis Outila spelar så fantastiskt bra piano, det var golvning nummer två för Eder utsände under denna konsert.

Den sortens Herbie Hancockinspirerade klaviaturspel som Outila presterade konserten igenom var helt lysande. Förutom subtil och fräck harmonisering presterar han även ett verkligt percussivt pianospel. Och varför inte? Han är ju även en av Nordens främsta trumslagare…

LSD Trio låter som en farlig drog men är i själva verket en trygg och traditionsbevarande treenighet, där Martin Sjöstedt med sedvanlig bravur bygger ett harmoniskt fundament med sin kontrabas. Att trion även levererar ett obrutet rytmiskt flöde garanterar Daniel Fredriksson för vid sitt trumset.

Tredje LSD-aren på tenor- och barytonsaxofoner Fredrik Lindborg visar med all tydlighet att han gjort sin Sonny Rollins-läxa. Tonen är rå men hjärtlig, fraserna självklara och stiltrogna, medan utspelet är fullkomligt renhjärtat och i bästa mening generöst. Med inledande Miles Davis-låten Milestones sätter trion agendan. Jazz kan vara mycket – lägger man tillräckligt mycket själ och energi i framförandet, ja då funkar även musik som på intet sätt försöker vara nyskapande.

På Åland bor sedan många år en ryskfödd pianist som bland annat haft stora framgångar i USA och spelat in utmärkta skivor tillsammans med svensk elit.

Vladimir Shafranov är på så sätt en udda figur i jazzens förunderliga värld.

På väg att fylla 65 visar han en obruten kreativ förmåga med ett rikt varierat och energiladdat sätt att formulera sitt musikaliska credo. Troligen är Vladimir Shafranov den musiker som medverkat oftast på Alandia Jazz Festival. Har man en sådan begivenhet på armlängds avstånd vore det väl synd och skam att inte nyttja honom!

Förutom kammarjazz i den ugnsheta Pub Bastun bjöd årets Alandiajazz även på en kyrkokonsert. S:t Görans kyrka med sina tegelväggar erbjöd skön svalka när en trio bestående av åländske trumpetbegåvningen Fredrik Erlandsson tillsammans Vladimir Shafranov och Hans Backenroth bjöd på en stämningsmättad vesper. I fri översättning en aftonsång, där det melodiska underlaget utgjordes av klassiker som Stella by Starlight och en mycket infallsrik Alone Together, förutom ett par rykande bluesteman signerade Charlie Parker. Att Hans Backenroth är en ständig källa till glädje, det vet vi. Ovan nämnde Vladimir Shafranov likaså. Förutom gediget trumpetspel har Fredrik Erlandsson ännu en trumf; han spelar med en charmig humoristisk knorr.

Fredrik Erlandsson, har studerat på Ackis i Stockholm med lärare som trumpetarna Ulf Adåker, Peter Asplund och Jan Allan. Men även – och icke minst – saxofonisten med många kloka synpunkter och omdömen; Joakim Milder. Fredrik säger att han lärt av alla, medan han mest av allt försöker att formulera spelet på trumpeten efter sin egen karaktär. Vilket han också gör med avspänd elegans.

Till hösten släpper Fredrik tillsammans med sina spelbröder från kyrkan en nyligen inspelad skiva. Att döma av kyrkokonserten blir det såväl meditativt som infallsrikt.

Anna Sise kom till Åland med en kvartett musiker som leddes av Martin Sjöstedt, denna gång vid pianot. Konceptet visade sig utgå från Billie Holidays liv och leverne samt förstås även Lady Day´s fantastiska låtskatt. Idén med att gestalta legender via tematiska konserter förekommer då och då. Eder utsände hör till skaran skeptiska; det blir lätt en aning för privat, när man samtidigt med musiken får sig till livs en historia om mänskliga öden och tillkortakommanden. Men att Anna Sise tillsammans med kvartetten förmådde skapa härligt utspel och fin publikrespons, det var uppenbart.

Ständigt fokuserad och alltid på väg är ett motto som passar för Gustav Lundgren. Finalkonserten i Pub Bastun med Gustavs trio blev därmed festivalens mest komplexa och hörvärda. När den vänsterhänte gitarrekvilibristen verkligen kommit upp i varv hör jag en kvinna på stolen bredvid utbrista att detta är ju precis som trolleri! Och nog är Gustav Lundgren något av en magiker när han till synes gränslöst färdas mellan Django Reinhardt och John Coltrane, med tillfälligt mellanspel i Tom Waits obskyra musikvärld.

Finessen är att allt han gör handlar om äkta musik. Martin Höper vid basen och Chris Montgomery bakom trummorna erbjuder Gustav ett gediget understöd.

En intensiv kontrabas och ett smått furiöst trumspel bakom Sveriges i mitt tycke mest intressanta gitarrist. En lysande slutpunkt på en lyckad minifestival.

Edward Mattsson är en känslig åländsk rörblåsare som förra året framträdde med tenorsaxofon och detta år med ett ljust skimrande barytonsound. Edward utgör tillsammans med Fredrik Erlandsson den duo som ser till att Alandia Jazz Festival återkommer år från år. Månne att Edward vid fototillfället slöt sina ögon för att drömma om ännu en fin åländsk jazzfestival nästa sommar?

Avslutningsvis: Den inledande trion på minifestivalen fastnade inte på bild. Men väl i det musikaliska medvetandet. Åländske gitarristen Jockum Juslin har liksom sina svenska spelbröder Alexander Walldén och trumslagaren Anton Davidsson studerat på Musikhögskolan i Göteborg. Alla tre känner mycket varmt för den pedagogik som utgår från den högförnämlige kontrabasisten och läraren Anders Jormin. Till sin mentors ära framförde trion en specialskriven svit.

Egna stycken av Jockum varvades med sällan hörda melodier av bland annat Kenny Wheeler. Publikresponsen var sådan att extranummer krävdes. Varpå den underbara Stella by Starlight introducerades. Alexander Walldéns kontrabassolo i utkanterna av originalharmoniken hörde till festivalens finaste insatser.

De unga och oförvägna jazzmusikerna garanterar att musikformen kommer att ha ett rikt liv även framöver. Självklart i ständig konkurrens med alla meningslösa och strikt kommersiellt anpassade publikfriare.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus