Amanda Sedgwick 18 januari

Konsert 18 januari 2015 i Spånga Församlingshus.

Medverkande: Amanda Sedgwick, altsax o sång, Kjell Fernström, piano. Filip Augustsson, bas och Jesper Kviberg, trummor.

Saxofonisten Amanda Sedgwicks har en rik och fyllig ton i ”luren” och hon ger sig med flyhänt teknik under denna konsert i Spånga Församlingshus in i den harmonistruktur som aktuella melodier från ”The American Songbook” bygger på. Och är det så gott som dessa låtar som spelas under konserten.

Sedgwick är en lysande solist på den fjärde storleken av det instrument, som belgaren Adolphe Sax fick patent på 1846 och som då kom att kallas saxofon. Instrumentet användes i början i symfoniska och marschsammanhang och började först i mitten av 20-talet komma in som jazzinstrument med Sidney Bechet och Coleman Hawkins som pionjärer. Det kanske kan vara intressant att veta att saxofonen gjorts i hela tio storlekar med soprillon som ljusaste och tubax längst nere i botten. En kontrabassaxofon som ägdes av Gunnar Lundén Welden krävde en liten stege för att han skulle nå upp till klaffarna.

Sedgwicks sång har jag något svårare att ge högsta betyg för. Indelningsmässigt och improvisatoriskt är det högsta klass, men rösten har inte den jazzfeeling som man fann hos till exempel Alice Babs, Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund.

Den ständige kapellmästaren i de Spångaevenemang, som arrangerande eldsjälen Bo Jonsson anordnar, är pianisten och spirituelle mellanprataren Kjell Fernström. Han behandlar den fina flygeln med samma accuratess som ordvalet mellan låtarna. Humor i såväl musicerande som under mellansnack brukar ge publiken en trevlig upplevelse.

Kjell föddes 1936 och började sin professionella musikerkarriär genom att starta en trio 1954 och har därefter både turnébokat och kompat musikaliska storheter som Barney Kessel, Scott Hamilton, Warren Vaché, Benny Bailey, Ken Peplowski, Peanuts Hucko, Dan Barret, Conte Candoli och Kathy Morrow. Han blev även professionell pianotekniker och verkade som sådan vid sidan av musicerandet för familjens försörjning.

Basister i Sverige som haft med musikens utveckling att göra finns många, men några markanta är Thore Jederby, Sture Nordin, Georg Riedel, Sture Åkerberg och dagens ”riksbasister” Hans Backenroth och Martin Sjöstedt. I samma klass som de sistnämnda klassar jag Filip Augustsson, som förutom att ge en stortonad stadga som kompare även glimrar till med ett flyhänt och intressant pizzicatospel i kortare soloinpass.

Till ”Årets trummis” har Föreningen Jazz i Alingsås utsett Jesper Kviberg. Här platsar han som alltid med sin stadga, melodiska uppfattning och teknik bland skinn och metallbitar. Jag saknade ett solo som jag hörde honom göra för en tid sedan, där han blandade trumspel med scatsång. En något unik händelse! Första gångerna jag hörde Kviberg satt han i Gugges grupper och spelade dubbeltrummor med Måns Ekman. Ganska spektakulärt!

Lokalen var som så ofta fullsatt under konserten med Amanda Sedgwick och publiken krävde som vanligt ett extranummer.

Låtlista:
Södermalm (Swanerud) pianosolo
S:t Louis Blues (Handy)
I Thought About You (van Heusen) sång
Social Call (Gryce) sång
When Sunny Gets Blue (Fisher/Seagal)
After You’ve Gone (Creamer/Layton)
Ellingtonmedley: Perdido (Tizol), Do Nothing Till You Hear From Me (Ellington), Satin Doll (Strayhorn/Ellington).
Love Walked In (Gershwin/Gershwin) sång
East Of The Sun (Bowman) sång
Cherokee (Noble)
Things Ain´t What They Used To Be (Mercer Ellington)
Billies Bounce (Parker) Extranummer

Text: Nalle Nilson Foto: Per Strömbäck