Andäktigt och organiskt med Mariam The Believer

Mariam The Believer, Hörsalen i Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm Jazz Festival, 12 oktober 2024, 

Mariam Wallentin (voc), Johan Graden (p), Alexander Zethson (keyb), Brusk Zanganeh (vi), Leo Sander (cello), Andreas Werliin (dr)

Mariam Wallentin fångar in hela Hörsalen bara genom att komma in på scenen och liksom känna in rummet och stunden vi alla befinner oss i. När hon sedan – till ett komp som är som en viskning – börjar sjunga inledningsraderna till Both Arms fyller rösten hela salen med en nästan chockerande närhet.

Att hon låter Both Arms utan avbrott först övergå i The String Of Everything och sedan i Home binder ihop debuten med det fantastiska nya albumet Breathing Techniques (Repeat Until Death) på ett sätt som nästan är för bra för att vara sant.

Jo, det är en exceptionellt stark öppning på en konsert. Ännu mer exceptionellt är kanske att Mariam Wallentin och de fem musiker som sitter i en halvcirkel bakom henne lyckas hålla den höga nivån ända fram till att extranumret, den lite psalmliknande To Conquer Pain With Love, klingat ut.

Med risk för att låta högtravande, och kanske avskräckande, skulle man kunna påstå att det är musik om liv och död. Och på liv och död. Det är i alla fall så det känns när såväl musik som text förmedlar en slags andäktighet och förundran över existensen med dess jordiska och andliga dimension.

Det finns ett allvar och en tyngd i Mariam Wallentins låtar. Inte så att det är svårlyssnat och pretentiöst. Tvärtom faktiskt: det finns en organiskt medryckande rytmisk puls i allt, även när det är väldigt lugnt och nästan stillastående.

Mariam Wallentin står förstås i centrum, omväxlande introvert och extrovert. Och med en integritet som inger respekt. Men Johan Gradens flygel, Alexander Zethsons syntar, Brusk Zanganehs och Leo Sanders stråkar och, inte minst, Andreas Werliins slagverk driver på och bygger det musikaliska rummet med en formidabel känslighet för musikens nyanser. Det finns mycket att notera: som stråkarnas avslutande magiska flageoletter i A Heart eller Alexander Zethsons förmåga att på samma gång spela djup syntbas och lägga ut perfekta ljudmattor.

Vad finns mer att säga? Jo, att musiken känns friare – men inte nödvändigtvis bättre – på scenen än på albumen. Att distinktioner mellan minimalism, folkmusik, techno, pop och jazz upphör att gälla på en Mariam The Believer-konsert. Och, slutligen, att jag har svårt att se hur någon annan konsert på festivalen skulle kunna toppa detta.

Dan Backman