Årets Sommarjazzvecka var fylld med livemusik av yppersta snitt

Sommarjazzveckan
Ljungskilegården, Ljungskile, 24-29 juli 2017.

Den trettioårsjubilerande välrenommerade föreningen L’Jazz hade naturligtvis bestämt att bygdens storhet Lars Jansson skulle få öppna årets gränsöverskridande Sommarjazzvecka. Klaviaturspelaren och kompositören Jansson befinner sig på den högsta platån. Som bekant ingår sonen Paul Svanberg som permanent medlem i Lars Jansson Trio, medan hårt jobbande Johnny Åhman för tredje gången vikarierade på bas. Trion spetsades med danske tenor- och sopransaxofonisten Hans Ulrik. De genomarbetade kompositionerna härrörde antingen från pianisten eller den välmeriterade dansken. Två plattor har de gjort tillsammans och live yttrar sig vänskapen i höga halter av kreativt samförstånd. Man inledde med hetsig bebop där kompet i mina öron dominerade för mycket. Jag stördes en smula av att basgången låg ett snäpp för högt. Andra halvan var ljuvlig rakt igenom, handlaget oemotståndligt ledigt. Första set innehöll också flera pärlor, såsom preludium och blues av Hans Ulrik jämte härliga Mustapha och Hilda Smiles från Lars penna. Jag anser att den rutinerade blåsaren från vårt södra grannland är mycket begåvad, han når mig på djupet främst med sin ljusaste sax. Paul Svanberg på sitt nya 60-talskit gör å sin sida avtryck med ett tungt beat och bruk av cymbaler i Tony Williams anda och partnern i kompet höll igång frenetiskt. Dock var det Lars Jansson i helfigur som gjorde att jag ett par gånger skälvde till av hänryckning – allra mest tagen blev jag under solot i gripande To The Mothers Of Brazil.

Vid jultid brukar Göteborgssångaren Daniel Lemma ge ett antal konserter för utsålda hus på Nef. Utsålt var det också i Ljungskilegården när Daniel Lemma & Hot This Year Band, inte direkt oväntat, orsakade en smärre succé genom att förhålla sig oortodoxt till termen reggae. Kunde spåra stora doser ska och soul, jämte antydan till gospel, blues, highlife, dub, funk samt calypso i deras låtar. Vi värmdes av en glädjespridande oavbrutet svängig enhet, oavsett om musiken var struttig eller släpig. Nyligen var Daniel Lemma & Hot This Year Band på turné i Etiopien och Uganda och i fjol gjorde man skivan Common Ground. Flertalet låtar som den förvånansvärt mogna publiken serverades hade hämtats från just Common Ground, plus att Lemma testade några helt färska alster. Den utlösande anledningen till att Lemma med musiker så starkt attraherar beror på själfylld sång och musik som når hjärtat. Det i reggae nästan kusligt viktiga kompet var här till stor belåtenhet. Lars ”Lancelot” Thörnblom löste sin egentligen ganska enformiga uppgift ypperligt smidigt med sin bas. Och allteftersom Patrik ”Partillo” Alexanderssons närvaro i händelsernas centrum ökade fröjdades vi av hans trumspel. Lika betydelsefulla och framgångsrika i upprätthållandet av svängfaktorn var de eminenta blåsarna – och körsångarna – Niclas Carlsson (trombon) och Joakim Rolandsson (saxofon). Våra ovationer för gänget belönades med det givna extranumret The Harder They Come.

Fast de bara gör sitt andra gig tillsammans är de Örebrobaserade herrarna Dubé, Nilsson & Norrefalk ett under av samstämmighet. Sebastien Dubé, Mats Norrefalk och Micke Nilsson har bortsett från otaliga orkesterjobb och flitigt undervisande gjort avtryck i exempelvis Ale Möller Band, Mynta och hos Lill Lindfors. Det är således svårt att definiera deras musikaliska hemvist, den finns kanske mest inom world music, latin style och kammarmusik. Måste medge att konsertens början gjorde mig brydd. Norrefalk vräkte på med ett kvidande solo och Mikael Nilsson backade intensivt upp bakom trumsetet, medan Sebastian Dubé på sin specialbyggda drakbas låg frapperande mycket i framkant. Blev sålunda en föga intressant raceröppning. Dock kom min tveksamhet snart på skam. Fantastisk dynamik frambringades när den först nämnde tog fram sin spanskklingande akustiska gitarr – mina tankar gick då till John McLaughlin Trio. Mestadels egna ytterst välskrivna låtar framfördes, parade med personliga tolkningar av standards. Fanns ett antal diamanter vars lyster trollband, av vilka Southern Cross (skriven av Norrefalk), Summertime och Caravan utgjorde tre högkaratiga exempel. Magi skapades gång på gång när den tekniskt drivna trion laborerade med tempo och rytmer, volym och resonans. När virtuoserna höll tillbaka i utsträckta passager resulterade kontrastverkan i sällsamt örongodis. Vinande effektfulla stråkljud, rytmiska stimulerande inpass och hänförande melodiska gitarrackord spred sig i Ljungskilegården! Kunde notera både romantiska och melankoliska stämningar. Blev drabbad av ett fräscht sound från überbegåvade musiker. Världen vidgades och livet blev lättare att leva för en stund.

Otvivelaktigt ett misslyckande att Ellen Andersson var enda kvinna på scen under Sommarjazzveckan. Vad omtalade Ellen Andersson Quartet genomförde var däremot en fulländad triumf. Tidigare i år belönades de mycket överraskande med Gyllene skivan, för ett debutalbum med enbart standards. Live utan gästande blåsare blir med nödvändighet en tilldragelse av annan art. Hävdar absolut att 90-talisten Ellen och hennes unga musiker – som träffades på Skurups folkhögskola för några år sedan – åtminstone på scen tillför egna krispiga konturer till låtarna de framför. I långa stick får vi förmånen att fullt ut lyssna på instrumentalisterna. Anton Forsberg var en sensation i sig genom att aptitligt dekorera med välavvägda gitarrackord (till och med snuttar från vaggvisor inflikades), i en tradition från Barney Kessel och Django Reinhardt. Lyhörde Sebastian Brydniak skötte trumspelet med ackuratess, oavsett om tempot var dröjande eller uppskruvat. Och den inhoppande basisten Mauritz Agnas gjorde en bländande prestation, särskilt efter paus då hans position flyttades fram. Tre musiker med enorm talang som undgått mig! Utan svärta bottnar Andersson i de sånger hon väljer, hon är enastående på att hålla och förlänga tonen och strålande på frasering. Jag är inte lika förtjust i hennes scat i snabb hastighet, undantaget ”stökandet” i Au Privave. Läskigt sorgliga Gloomy Sunday var aftonens obestridliga höjdare i en låtlista utan svackor. Den på scen svartklädda sångaren från Linköping har inmutat en högst personlig nisch, vilket måste påstås vara en osannolik bedrift. Överväldigades av osvensk tidlös vokaljazz där tonal och rytmisk komplexitet satt i högsätet. Excellent ljud! Har jag sagt att deras arr var utsökta?

Piatruba – Oskar Stenmark (flygelhorn), Robin Skarin (piano) och Linus Fredin (bas) – handlar om kammarjazz doppad i folkmusik. De har funnits i fem år och heter som de gör för att indikera sin sättning. De sammanstrålade på Musikhögskolan i Göteborg. Den innerligt spelande Stenmark berättade ingående om låtarna han framförde tillsammans med Skarin och Fredin. Skarin framstår för mig som veckans största upptäckt (i konkurrens med Mats Norrefalk). Jag häpnade över hans underbara löpningar. Vi försågs bland annat med flera medryckande polskor, en gånglåt, en brudmarsch, en vallåt och Emigrantvisan. Stenmark hade på sig väst från Rättvik, varifrån hans i många generationer tillbaka musikverksamma släkt kommer ifrån. Den i Piatrubas tappning varsamt omformade, ändå genuina folkmusiken från Dalarna, appellerar till min känsla för människoöden. Liksom Oskars farmor Elsie Börjes i Rättviks spelmanslag har trion varit på turné i USA och de uppmärksammar naturligtvis den omvälvande utvandrarepoken. Har haft förmånen att flera gånger se den numera i New York bosatte 27-åringen, vars musicerande under Sommarjazzveckan återigen bevisade att han äger spetskvalitet. Stenmark och hans medmusiker målar med sin ovanliga sättning, sina spännande tolkningar och sin lust till improvisation en personlig tavla idealisk för kyrkorum. Från en magnifik helhet minns jag enskildheter som Miles-vibbar, Jan Johansson-sekvensen av Skarin samt det avslutande solostycket på flygelhorn. Trösterik och obeskrivligt vacker livemusik förlänades en andäktigt lyssnande, alltför gles skara vid borden i Ljungskilegården. Efteråt väntade välbehövlig kontemplation vid havet. Kvällen inleddes förresten med jubilerande behagliga Rulles Storband på Ljungskilegårdens veranda.

Anhängare av swing fick sitt lystmäte rejält tillgodosett av Stockholm Swing All Stars, en namnkunnig konstellation som varit återkommande gäster under Sommarjazzveckorna. Åtminstone blåsarna – Klas Lindquist, Karl Olandersson, Peter Fredriksson och Fredrik Lindborg – och pianisten Daniel Tilling håller igång parallellt i andra formationer. Denna gång fanns ingen gitarrist, däremot en skicklig vikarierande trombonist. Presentatören Fredrik Lindborg sa att man valt Duke Ellington-tema, vilket innebar egna arrangemang av Ellington-låtar, Ellington-minnande låtar skrivna av Linderborg samt Jan Johanssons Blues i oktaver. Smeksamma och stompiga tongångar alternerades. Någon enstaka gång blev det för lättsamt. Men eftersom gruppen solon, ensemblespel och kompositioner håller högsta klass, lät jag mig svepas med. Tilling fick introducera på pianot (den formidable musikern var svår att urskilja emellanåt), medan övriga fyllde på allteftersom i Take The A-train. Klassiker blandades med mindre kända melodier, inklusive delar ur en svit. Bandet är ruskigt samtrimmat! Träblåsarna trakterar som fullblodsproffs sina instrument, vassast var Lindquist i ett solo på klarinett. Kul grepp av pådrivande Göran Lind att upprepade gånger slå på bassträngarna likt rockabilly. Den inte ordinarie trombonisten Fredriksson var för mig en skräll, det vill säga någon jag inte hade koll på men vars auktoritet bländade. Både vokalt och till utseendet påminner Olandersson om den unge Chet Baker. Fullkomligt betagande övertoner och distinkt spel gör honom till en av de trumpetare i landet undertecknad får störst lyckorus av. Tror att många i den fulltaliga lokalen ansåg att veckans sista akt var episk. (På grund av gles kollektivtrafik missade jag dock Stockholm Swing All Stars sista tjugo minuter.)

På alla berördas vägnar TACK till styrelsen i L’Jazz, vars idoga insatser garanterade att årets Sommarjazzvecka innehöll en mångfald av genrer och livemusik av yppersta snitt. Anekdotisk historik om den deras 30-åriga fruktbara existens fanns att läsa i en broschyr som kompletterade programhäftet.