Bangen brassar – På väg mot 25-årsjubileum!

Sandviken är en stad med ett strålande cv i jazzkretsar. Ett cv som inkluderar såväl framgångsrika synkopstudier för unga jazzkids, som Bangen – en av landets bäst bevarade och mest ambitiösa jazzfestivaler. Den 24:e årgången genomfördes traditionsenligt i Stadsparken under beskyddande tältduk sista helgen i juni. Kylan kröp dock in i tältet och först när dieselaggregat anskaffats blev temperaturen människovänlig.

Onsdag 25 juni drog Bangen i gång och Sandvikens kyrka fylldes till sista bänkplats när Alice Babs dotter Titti Sjöblom hyllade den i våras bortgångna hovsångerskan. Medmusikanter var Tittis livskamrat, gitarristen Ehrling Eliasson, förutom vokalartisten Margareta Bengtsson och pianolyrikern Lennart Simonson. Enligt hörsägen en konsert fylld av kärlek, rubricerad Mamma och Idol – med våra ögon och öron.

 Torsdagen 26 juni var festivaltältet rest i Stadsparken. Fyra grupper och en inspirerande konsertidé på temat Hemvändarjazz. Ett projekt som hade förtjänat större publik, inte minst med tanke på hemvändarnas genomgående höga kvalitet. Unga och strålande begåvningar som exempelvis sångerskan Lisa Björänge, hennes bror trumslagaren Jon-Erik Björänge, saxofonisten Petter Finding, trumpetaren Nils Janson, basisten Per-Ola Landin och tenoristen Klas Toresson. Den sistnämnde kommenterade den kylslagna och glest befolkade aftonen med följande positiva konstaterande:

– Vi som spelade hade jätteroligt och dom som var där och lyssnade verkade också väldigt nöjda. Allt var med andra ord helt okej!

Fredag 27 juni brassade Bangen loss på allvar och när stadens stolthet Sandviken Big Band inledde var festivaltältet sprängfyllt med såväl sittande som stående musikälskare.

Storbandets förstetrumpetare Mats Siggstedt invigde den 24:e Bangen med ett vemodsfyllt solostycke, skrivet av nyligen avlidne förre SBB-ledaren Leif Halldén. En ärkemusikant som under hela 80-talet fyllde uppgiften att hålla orkesterns standard på en konsekvent hög nivå.

Det semiprofessionella Sandvikbandet har alltid hållit sig med högklassiga gästsolister. När världsmusikanten Georg Jojje Wadenius släntrar in på scenen med sin gitarr möts han av ovationer. Ytterligt cool och samtidigt helt fokuserad höjer den vitale 69-åringen konsertens temperatur med ett gitarrspel som är underbart välbalanserat och läckert. God hjälp får Jojje av Krister Anderssons bländande altsax och Per Haglinds färgstarka trombon. För att inte tala om den genuint musikantiske Thomas Jutterström bakom klaviaturerna.

När gästsolist nummer två kliver in på scenen stiger mysfaktorn ännu ett snäpp. Sjungman Janson, alias Claes Janson, inleder med Ray Charles-klassikern Georgia, vilket lockar fram ett lyckligt publiksus i festivaltältet.

Extranumret borde kännas utslitet, med tanke på alla gånger All of Me har framförts. Men med ett big band i högform tillsammans med högpresterande gästsolister växer i stället känslan av ett kärt återseende.

Ett storband utan en dynamisk trumslagare med rytmisk framförhållning blir aldrig helt komplett. Som ny på trumpallen är Stefan Andersson en stadig klippa. Samtidigt som man kan sakna det mer personliga groove som orkesterns tidigare mångårige trumnestor Rolf Andersson bjussade på.

Fredagkvällen bjöd även på en Elvishyllning signerad Louise Hoffsten; hämtat från hennes senaste cd-projekt inspelat i Memphis med blandade Presleyhits, på Bangen uppbackad av Claes Crona Trio och gitarrfyndet Erik Söderlind. Dessutom ett decibelstarkt och kubainspirerat Calle Real, med internationella succéer i bagaget. Matpaus respektive kyla gjorde att OJ:s utsände avstod dessa akter.

Amerikanska jazzmagasinet Downbeat konstaterade förra året beträffande Magnus Lindgren att så fort man vänder sig om är denne multibegåvade jazzprofil på väg någon annanstans, ständigt i färd med ett nytt spännande projekt. Så sant. Till Bangen kom Magnus Lindgren med några av sina vänner i det globala jazzkollektivet. Sydafrikanske elbasisten Concord, tyske gitarristen Torsten Goods, turkietbördige och försvenskade trumslagaren Robert Ikiz samt (på harpa!) den pursvenska supersopranen Margareta Bengtsson.

Genomgående originalmusik av den oavlåtligt nyfikne Magnus Lindgren; musik som växer och fördjupas i takt med hans intensivt närvarande solospel, oavsett instrumentet han trakterar är en flöjt, klarinett eller tenorsaxofon. Vilket inte hindrar att han då och då hinner fram till elpianot för att klämma dit ett eller två strategiska ackord.

Margareta Bengtssons harpa var svår att höra i ljudmixen, hennes vokala samspel med orkesterledaren fungerade desto bättre. Robert Ikiz intensivt spänstiga och fullkomligt tajta trumspel var exemplariskt mickat, till nöje för alla älskare av slagverksarbete på högsta nivå.

Bangens lördagsprogram presenterade sex olika akter och OJ avnjöt de två inledande. Underbart välklingande och rytmiskt livfulla GUBB återkommer år från år med nya och ständigt spelhungriga tonåringar. Gävleborgs Ungdom Big Band är vad förkortningen står för och i år liksom flera tidigare gånger blev denna sprudlande ungdomskonstellation Svenska Mästare i storband för den unga generationen. Bertil Fält leder orkestern med en aldrig sinande entusiasm, parad med en intuitiv känsla för klang, rytm, dynamik och frasering.

Inte minst Bertils underfundighet vad gäller låtval och arrangemang är en viktig del av GUBBs framgångar. Repertoaren vid denna Bangenfestival innehöll exempelvis två av Jan Johanssons smått geniala skapelser; Blues i oktaver respektive Het Sommar, insiktsfullt arrangerade för den unga orkestern av kapellmästare Fält.

Ännu ett kreativt grepp är att varje år bjuda in en mångerfaren och särpräglad gästsolist. I år föll valet på rörblåsaren Per Texas Johansson. Som inledde på det mindre vanliga instrumentet kontrabasklarinett och därmed bjöd på ett unikt sound med en härligt utåtriktad attityd. När Texas därefter plockar fram tenorsaxofonen bekräftas att han tillhör de mer egensinniga och samtidigt smakfulla saxofonisterna i vårt land.

Spelglädjen hos GUBB-medlemmarna gick definitivt i topp när Jojje Wadenius kallas in för att tillsammans med Per Texas Johansson avsluta på ett sätt som framkallade härlig publikglädje.

Danska sångerskan Sinne Eeg har under senare år haft stora och världsvida framgångar. Alla funderingar kring hur detta har gått till skingras när man får uppleva henne live på en konsertestrad. Sinne är nämligen begåvad med en fullkomligt glasklar och säkerligen medfödd känsla för hur jazz skall sjungas. Faktiskt någonting i stil med Monica Zetterlund. Alldeles oavsett vilken beståndsdel som anses viktigast; gestaltning, sväng, dynamik, skönhet, inlevelse.

Sinne behärskar dem alla och dessutom är hennes scatsång särdeles musikantisk. På toppen av detta har hon en självklar personlighet som saknar all form av tillgjordhet. Repertoaren består av egenskrivet material, förutom klassiker som What a Little Moonlight Can Do och What are You Doing The Rest of Your Life som hon gör himmelskt vackert.

Trion som backar upp är på tårna hela tiden; pianisten Jacob Christoffersen dessutom närmast furiös i några soloinpass. Varpå han och basisten Morten Ramsbol samt trummisen Janus Templeton återvänder till ett sublimt ackompanjemang bakom den strålande vokalartisten Sinne Eeg. Att publiken spontant ställde sig upp och gav konserten en stående ovation var helt följdriktigt.

Sång är en ytterst subjektiv upplevelse. Personligen kan jag inte tänka mig en kvinnlig vokalartist som bättre svarar mot alla högt ställda förväntningar än just Sinne Eeg.

I tumultet bland lyckliga lyssnare och minglande musiker stöter jag på festivalgeneralen Peter Fredriksson. På frågan om Bangen nästa år blir ett hejdundrande 25-årsjubileum svarar han:

– Skojar du? Vi har redan en långsiktig plan som även inkluderar ett 50-årsjubileum!

Text: Leif Domnérus
Foto: NIlla Domnérus