Bangen i Sandviken – 23:e året med högklassig jazzfestival

Jazzfestival år efter år under tälttak i en lummig stadspark invid en stillsamt flytande å i en svensk landsortsstad?

Tja, det låter kanske litet flummigt, men faktum är att konceptet har visat sig äga en livskraft som sträcker sig över decennier.

Årets Bangenfestival i Sandviken 28-29 juni var den 23:e i ordningen. Ambitionen har som alltid varit att bjuda tältpubliken på personligt adresserad jazzmusik av hög klass, med en krydda av blåtonad blues. De dyraste festivalnamnen ryms inte i budgeten.

Däremot finns på orten en väl förankrad och framgångsrik tradition av jazzpedagogik. GUBB låter gammalt, men när det uttyds som Gävleborgs Ungdoms Big Band blir det till ett härligt vitalt, svängigt och välklingande storband. GUBB är ett stående inslag på Bangen och varje år bjuder jazzungdomarna på gåshudsframkallande synkoper.

På samma sätt som det numera väletablerade Sandviken Big Band har förmåga att få en publik på riktigt gott humör. Sedan många år är detta semiprofessionella storband ett av landets häftigaste; ständigt alerta och spelsugna. Beträffande den allra yngsta rekryteringen har man tänkt även på detta. I Sandviken Small Band fångas intresset upp tidigt och många av dessa yngre jazzbegåvningar kommer att ingå i GUBB, Sandviken Big Band och vidare ut i karriären.

 En nyhet för i år var att Bangen inleds med att en profil ur artistskaran blåser in evenemanget. Premiärinblåsare var Ale Möller, multiinstrumentalisten som kan trolla fram spännande tonslingor ur många olika instrument; vanliga som mer sällan förekommande. Till årets invigning valde Ale Möller det fantasieggande kohornet.

Bangen vilar tryggt i den lokala jazztraditionen, i kreativ symbios med gästande artister och ensembler, såväl inhemska som utländska.

Just detta finurliga och generösa samspel är en viktig förklaring till att Bangen kommer att fortsätta vara en landets viktigaste jazzfestivaler även i framtiden.

Följ med på en bildodyssé som speglar Bangens 23:e årgång:

Av tradition är Sandviken Big Band alltid den ensemble som inleder Bangenfestivalen i det tillfälligt uppslagna tältet i Stadsparken. Åke Björänge är orkesterns repetitör och ledare, vilket är en god del av förklaringen till den höga nivå som kännetecknar SBB. En annan viktig faktor är förstås solisterna. Eller vad sägs om en av de främsta tenorsaxofonisterna alla kategorier- Krister Andersson!

Roger Pontare tar emot folkets jubel som gästartist med Sandviken Big Band. Pontares förmåga att fånga en publik imponerar, speciellt när han väljer ur Frank Sinatras eller Ray Charles repertoarer. Men han kan lika gärna ta fram en fusklapp och recitera en blomdikt av Tage Danielsson…

Iklädd en av sina många färggranna kreationer avslöjar han för publiken att det är dyrt att se så billig ut som han gör. När så bandledaren Åke Björänge markerar att mellansnacket tar för lång tid, ja då erbjuder Pontare lakritspipor till tröst.

Jan Allans trumpetspel är helt unikt. Egentligen inte så många musikanter man kan beskriva på så sätt. Tillsammans med ensemblen Brothers Two Others firar Jan Allan triumfer i den jazzgenre som brukar benämnas Tristanoskolan.

Tenorsaxofonisten Jakob Gustafsson formulerar utsökta variationer på den spelstil som Warne Marsh gjorde till sin. Daniel Svensson kompletterar raffinerat på gitarr, medan Daniel Gustafsson hanterar kontrabasen inkännande och Bosse Söderberg understödjer varsamt med visparna.

Repertoaren är egna melodier, baserade på harmonistrukturer från välkända jazzstandards. Läckert.

Från Italien kom sångerskan Alice Ricciardi och hämtade repertoaren från USA. Hennes känsla för amerikanska evergreens är helt okej, även om den personliga prägeln inte är så djupgående. Bra understöd hade hon i alla händelser av pianisten Pietro Lussu, basisten Alex Boneham och trummisen Adam Pache. En ensemble som går in på fullt allvar i sin strävan att nå ut är alltid värda respekt.

Bangenfestivalens idolbokning var Jasmine Kara. Oerhört intensiv soulmusik med en tuff och effektiv uppbackning av blåsare och framfusigt komp. Jasmine Kara må vara liten till växten, men sannerligen att hon har en stor röst och en energi som attraherar.

I lokalpressen framställdes Jasmine Karas konsert som absolut världsklass. Om detta stämmer vågar OJ:s utsände inte ha en bestämd åsikt. Men att många i den yngre delen av publiken lockades till vild dans, det var uppenbart. På bilden syns även barytonsaxofonisten Tore Berglund.

 Georg Riedel må fylla 80 nästa gång. Men när han gör Jazz på Pippis vis tillsammans med dotter Sarah, då blir han återigen en busunge, vilket framgår av bilden. Som kontrabasist i det främsta ledet alltsedan 1950-talet har Georg på ett fantastiskt vis kompletterat karriären med raden av odödliga barnvisor. Pippi, Sjörövar-Fabbe, Emil, Karlsson på Taket, Ida med flera passerar revy och Sarah Riedel tar med sin sång och energiska gestik uppgiften att nå ut till barnen i publiken på största allvar.

Tomas Backman på saxofoner, Mattias Stål vid vibrafonen och Jon Fält bakom trummorna hjälpte till att leka fram Jazz på Pippis vis.

Gävleborgs Ungdoms Big Band passade på att 20-årsjubilera under årets Bangenfestival. Tillsammans med den outtröttlige ledaren Bertil Fält (längst t h) har ungdomarna hunnit samarbeta med många av vårt lands främsta musikanter. Detta år Ale Möller och Mats Öberg, två var och en på sitt sätt högst egenartade karaktärer.

Årets konsert med GUBB var precis som tidigare en mycket lyckad tillställning, musikaliskt såväl som publikt. Finalen med Ale Möllers bluesiga jazzrap kompletterat med helfräckt spel på näverlur resulterade i en mycket välmotiverad standing ovation.

Mats Öberg, synskadad och därtill drabbad av grav tinnitus. Men vilken musikant! När Mats tar fram munspelet respektive lägger fingrarna på tangentbordet händer det alltid något ytterst hörvärt. Mats Öberg hör till kategorin artister som sticker ut, oavsett i vilket sammanhang han framträder.

 Isabella Lundgren har begåvats med en ljuv förmåga att tolka amerikanska evergreens i Billie Holidays och Judy Garlands anda. Uppbackad av Calle Bagges utmärkta pianotrio gör Isabella de välkända sångerna till sina genom en stark inlevelse och ett sublimt uttryck. Isabellas sångkonst får en ytterligare dimension genom Karin Hammars rättframma trombonspel. Måhända att det döljs ännu en liten musikant i Karins mage? Putar gör det i alla händelser.

Svante Thuresson och Viktoria Tolstoy har tillsammans en förmåga att tolka kända melodier på ett sätt som gör att de framstår i en ny och daggfrisk dager. Och ändå, det är inget hokus pokus. Litet stämsång, en kanon, parallella tonslingor eller fräckt markerade pauseringar. Allt sammanfogat av två musikaliska själar med en smått förbluffande förmåga att klinga gemensamt.

Claes Cronas effektiva och studsiga pianokomp kompletteras av Mattias Svenssons härligt gungande kontrabas. Till detta lyhört trumspel av Zoltan Csörsz. Inte alls konstigt att publiken ställde sig upp unisont efter den halsbrytande finalmelodin Don´t Get Around Much Anymore.

Festivalens i mina öron främsta inslag svarade Gubb All Stars för. Orkestern bestående av etablerade Sandvikenmusiker med ursprung i GUBB visade på en förmåga att levandegöra och formge musiken såsom blott fullfjädrade jazzmusiker förmår.

Självklarheten och det lätta anslaget i kombination med underbar dynamik och klangrikedom ger gåshud. Därtill solister som hör till det absoluta toppskiktet. Som exempelvis Klas Toresson, oftast tenorsax men som här på mästerlig altsax i egen komposition. Att musikerna repeterat denna originalmusik blott ett par timmar är litet svårt att inse, med tanke på hur utmärkt bra det lät.

Finlands bidrag till årets Bangen visade sig vara en funkig kvintett med en bestämd målsättning att skapa svängfest, utan att komplicera tillvaron för lyssnarna. Personligen skulle jag gärna vilja kunna känna större hängivenhet till den här formen av utåtriktat och kompetent spel.

Men efter ett tag är det tyvärr något som saknas. Fast visst är Timo Lassy Band utmärkt underhållande, med bandledaren och skicklige tenorsaxofonisten Lassy i spetsen. En färgstark elpianist, Georgios Kontrafouris, kompletterar på solistsidan. Medan kompet med Antti Lötjönen bas, Teppo Mäkynen trummor och Abdissa Asseffas färgstarka slagverk skjuter på högst effektivt.

 Under hela 22 år har Åke Björänge med konsekvent hög ambitionsnivå och påtaglig framgång varit huvudansvarig för Bangen. Förra året avgick han och överlämnade ansvaret till den hemvändande sandvikaren och trombonisten Peter Fredriksson.

I avskedsintervjun OJ gjorde med Åke lovade han att hjälpa till i entrékassan framöver. Och minsann! Stod han inte där och välkomnade publiken vid några tillfällen under festivaldagarna. På bilden överlämnar Åke Björänge ansvaret för årets och kommande festivaler till Peter Fredriksson.

Bangen är ett begrepp i svensk festivaljazz. Många är vi som redan nu ser fram mot när tältet reses återigen, nästa sommar.

Text: Leif Domnérus

Foto: Nilla Domnérus