Befriande mainstreamjazz med Mårds Mood på Unity

Text & foto: Jörgen Östberg

 

Mårds Mood, Unity Jazz, Göteborg, 30 september 2022

Att Göteborg har flera jazzklubbar och ett levande jazzliv har den som läser JAZZ/Orkesterjournalen förstått. På besök i staden uppsöker jag för andra gången Unity Jazz på Kyrkogatan – en bar och restaurang med ett inre rum avsett för jazzkonserter. Nivån på musikerna som spelar här är genomgående hög. Två set per kväll är standard. Man betalar inträde för varje set (jag var på plats vid det första) och förväntas äta och dricka under konserten. Menyn består av (mellan)rätter så blygsamt tilltagna att man möjligen kan uppnå någon form av mättnadskänsla efter portion två.

Den tidigare annonserade konserten med Mingus musik hade ersatts av Mårds Mood; och det var ingen dålig ersättare. Utöver bandledare Axel Mårdsjö altsax, samsades Stefan Wingefors piano, Arvid Jullander bas och Johan Birgenius trummor på den trånga scenen. Musiken var – om man får uttrycka sig så – befriande mainstream. Här fanns inga gränser att spränga, bara en tradition att lustfyllt och kärleksfullt förvalta. Repertoaren var plockad från standardrepertoaren. Mårdsjö, som några veckor tidigare hörts på Fasching med det storband som han och Alexander Lövmark leder, spelar altsax i Cannonball Adderlys anda – humöret stiger så fort han börjar spela. Lika avspänt inspirerad var Stefan Wingefors – en skicklig solist och en uppmärksam ackompanjatör. Arvid Jullander fick sig noter tilldelad under konsertens gång och hanterade det med auktoritativt lugn och Johan Birgenius fick det att svänga med komplext och pådrivande trumspel.

Stämningen på Unity Jazz var hög och musikerna på jamhumör, men konserten fick mig ändå att fundera över de villkor under vilka jazzmusiker verkar. Kvällen innan gick jag på en klassisk konsert, där minsta hostning skulle ha orsakat skälvningar av olust hos både publik och exekutörer. På Unity Jazz valde däremot flera besökare att betala 140 kronor i inträde för att få glädjen att överrösta musikerna i högljutt samspråk med bordskamraterna.

Mårdsjös grupp hanterade det allmänna stojet med, till synes, gott humör. Men säkerligen anpassade man musiken efter situationen. Här var det uptempo som gällde – stillsamma ballader hade knappast fungerat under denna stimmiga men ack så trevliga konsert.

Jörgen Östberg

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(12) { [0]=> int(54707) [1]=> int(50803) [2]=> int(54566) [3]=> int(51323) [4]=> int(54639) [5]=> int(54329) [6]=> int(54715) [7]=> int(54541) [8]=> int(54735) [9]=> int(54382) [10]=> int(54746) [11]=> int(54731) }