Bejublad avslutningskonsert med Cécile McLorin Salvant på Konserthuset

 Cécile McLorin Salvant, Konserthuset, Stockholm Jazz Festival, 20 oktober 2024

Den  mångfaldigt Grammy-prisade fransk-haitisk-amerikanska sångvirtuosen Cécile McLorin Salvant (född 1989) tillhör tveklöst till en av de främsta sångerskorna på jazzscenen idag. Förutom att hon komponerar musik och texter så sjunger McLorin Salvant även på sitt modersmål franska samt på spanska kan sångerskan även titulera sig bildkonstnär.

Salvant har uppträtt på Konserthuset Stockholm ett flertal gånger sedan debuten 2017. Sist hon var här var 2022, när hon  uppträde på den kortlivade konsertserien Fasching In Bloom, i Moderna Museets trädgård. Med sig denna gång hade hon en rutinerad trio med pianisten Sullivan Fortner, basisten Yasushi Nakamura, samt batteristen Kyle Poole.

Salvant besitter en magnifik, nyans- och omfångsrik röst i kombination med ypperlig frasering. Hon behärskar både de lägre och de högre oktaverna med bravur. Hennes kristallklara stämma rör sig lika ledigt från dov baryton i Sarah Vaughans anda till det mer flickaktiga uttrycket i stil med Blossom Dearie. Judy Garland och operasångerskan, sopranen Leontyne Price,  Josephine Baker är andra referensramar.  Och det är just från alla dessa traditioner som Salvant hämtar sina stilistiska preferenser.

Publiken har Salvant och bandet i sin hand från start till mål. Närvarokänslan är högsta möjliga. Sångerskans virtuosa, kontrollerade, kristallklara röst gestaltar det nakna i sången på ett fascinerande sätt och är ett av hennes direkt igenkännbara signum. Ett annat tydligt drag  är hennes textning: hur hon ger tyngd och innebörd till varje ord. Blixtsnabbt går hon från det tystlåtet intima, till det yvigt teatrala. Hissnande skickligt byter hon uttryck och klang flera gånger i en och samma låt, utan att tumma på äkthet och ärlighet, som när hon ger sig i kast med Kurt Weils och Bertol Brechts The World Is Mean och Pirate Jenny hämtade från tolvskillingsoperan.

Lika anmärkningsvärda är hennes originalkompositioner, blytunga bluesen Spoonful, folkloristiska Thunderclouds och teatraliskt jazziga Obligation. Vi får också avnjuta en naken bedårande version av Somewhere Over the Rainbow (från Wizard of Oz), en själfull tolkning av Dianne Reeves Mista samt en djupt latinfärgad och levande version av Stings Until. Minnesvärd blir även Salvants och bandets träffsäkra version av jazzstandarden You’re Getting to Be a Habit with Me, en av Frank Sinatras paradnummer.

Fortner levererade flera bländande expressiva solon under kvällen och spelade genomgående i stark symbios med Salvant . Även Nakamura och Poole överraskade stundtals med smakfulla, illustrerande harmonivändningar.

Som extranummer bjöd sångerskan och bandet på en magisk version av Rodgers & Hammerstein My Favorite Things. En bättre avslutning på den 10 dagar långa festivalen kunde man knappast önska. Festivalledningen kunde också jubla, nästan 32 000 besökare (!), vilket resulterade i publikrekord.