Mina tankar går tillbaka till en konsert, troligen i slutet av 1960-talet. Vi satt på Sergelteatern i spänd förväntan. Bengt ”Frippe” Nordström skulle hålla en solokonsert. Han kom in på scenen och började vandra fram och tillbaka, i ena stunden såg han ut att börja blåsa i saxofonen, i nästa tog han ned den och vandrade vidare. Fram och tillbaka, som en isbjörn på Skansen. Publiken började bli otålig och Frippe märkte det. Men han måste ha något som fick i gång honom, något som fick hans kreativa sida att börja fungera.
”Provocera mej då!” ropade han ut mot oss i publiken.”Kom loss då”, skrek en provocerad man och reste sig från stolen.
Frippe fick fram två, kanske tre toner. Sedan blev det inget mer. Konserten fick ett abrupt slut.
Och kanske var det så, Frippe var en provokation för många, både lyssnare och musiker. Men själv tror jag inte han brydde sig, han var uppfylld av att sprida ett budskap om musikens kraft. Kruxet var att han hade sina egna tankar om hur musik skulle låta, att den inte behövde vara renlärig bara man verkligen menade vad man spelade. Han var konsekvent och gjorde aldrig avkall på sitt konstnärliga uttryck, även om han mot slutet av sin musikerbana blev alltmer ensam och tvivlande på sin mission, frågade sig om allt varit förgäves.
Men innan dess var han en aktiv jazzens särling, man fick gilla eller ogilla det han stod för. Jazzkritikern Ingemar Glanzelius skrev att Frippe ville sortera bort vårt fjäsk och våra slagord för att vaska fram oss själva, lindra vår osäkerhet och förlösa vår kramp.
Han menade att Frippe kunde jazzspråkets formella fraser men struntade i dem, för att i stället hitta dess sprängkraft. ”Bengt Nordström ville göra det omöjliga. Därför säger många att han är en bluff”, skrev Glanzelius.
Frippe bar med sig sin musik i ett fodral vart han än gick, ett fodral som han när som helst kunde öppna, om han tyckte att musiken på scenen hade spårat ur eller om tonerna var obevekligt lockande. Eller när det blev tomt på scenen, i en paus, så kanske det var dags för en solospelning. Då tog han upp saxofonen ur fodralet. Både Gyllene Cirkelns och Faschings publik har upplevt sådana soloframträdanden genom åren.
Många förargade han, jag har hört framstående svenska jazzmusiker förfasa sig eller göra sig lustig, över honom.
Men jag tror inte det i första hand gällde hans musik utan mera hans sätt att tränga sig på. För spela kunde han även om publik och kritiker ibland gav uttryck för tvivel. Men, utan jämförelser i övrigt, även Ornette Coleman väckte tvivel när han kom upp med något nytt. Frippe var före sin tid, skrev mångårige medspelaren Peeter Uuskyla, ”Frippe talade om spontan improviserad kreativ musik vid en tid när alla andra fortfarande försökte bemästra bebopen”.
För Frippe var en pionjär, inte bara när han spelade solokonserter med sin saxofon år innan Steve Lacy gjorde det, utan också när han spelade in andra musiker som hade svårt att nå ut. Bästa exemplet är Albert Ayler, vars första album det var Frippe som spelade in.
Och han kunde spela tillsammans med andra, bli en i gänget (åtminstone nästan), i högre grad än myterna om honom förtäljer. Så det finns också en annan Frippe än de många historierna om honom ger vid handen. Under 1980-talet hade han till exempel en egen grupp, kallad ”Miljövårdsverket” eller ”The Environmental Control Office”, som finns att lyssna till på en LP-skiva, en enkel- och en dubbel-cd. Lasse Svantesson, violinist i gruppen, vet i texten till en cd berätta att provokationen även var närvarande i gruppen, men på ett positivt sätt: ”Han talade ofta om för oss hur han ville ha musiken. Men han ville också att vi inte skulle hålla med – för att tvinga honom att bli mer kreativ”, skriver han. Alltså något som jag och övriga publiken i Sergelteatern misslyckades med.
Förutom inspelningar med Miljövårdsverket finns 1960-talsinspelningar i konstellationer med bland annat Bernt Rosengren och Lalle Svensson samlade på en cd. 1970 var han också solist i Sven-Åke Johanssons ”Rotationer för stor orkester” som finns inspelad på en trippel-cd tillsammans med samarbeten med Sven-Åke Johansson och Alexander Von. Schlippenbach både från 1977 och 1982. Frippe gav också ut EP och LP med inspelningar av sig själv i små upplagor på sin egna etikett Bird Notes, numera rariteter och oerhört svåra att få tag på.
Och nu är Bengt ”Frippe” Nordström, som dog år 2000, åter aktuell i en maxibox som innehåller 4 LP-skivor, 1 EP och 1 tiotumsfilm, biografi samt mängder med foton. Arbetet med boxen har genomförts av många men Thomas Millroth och kvällens scenvärd, Mats Gustafsson, har varit två av de mest drivande.
Att boxen var klar firades alltså på Fasching med ett första set som startade med en film, tagen av Torbjörn Ehrnvall, från Moderna Muséet i maj 1973 där Frippe oanmäld går upp på scenen i en paus i en Dexter Gordon-konsert och utför en av sina lite dröjande, prövande solospelningar.
Efter filmen fick vi oss till livs livesolospelningar i Frippes anda. Först ut var Isak Hedtjärn som sittande på en stol på scenen vrängde och vred på sin klarinett.
Därefter kom Jörgen Adolfsson som spelade på en kontrabasklarinett som han en gång köpt av Frippe (Frippe hade en tendens att köpa två av alla instrument, berättade Adolfsson, varav han ansåg sig kunna avvara den ena kontrabasklarinetten till Jörgen). Även han satt på scenen, fjättrad till golvet som han var av det stora instrumentet.
Men med Anna Högbergs altsax började musiken röra sig runt i rummet, genom skaror av stående lyssnare, upp på övervåningen och ner igen. Att musik kan komma varifrån som helst fortsatte Dror Feiler att visa då han gjorde entré i en klockrock där pinglorna som var fastsatta på rocken ljöd där han rörde sig i rummet och ackompanjerade hans saxspel.
Att Utnyttja hela rummet är helt i Frippes anda: ”Frippe ville verkligen ge oss ett bättre liv genom att skulptera vår omgivning med musik av ren naken skönhet”, som Peeter Uuskyla, trummis i Frippes kvartett Miljövårdsverket skriver i konvolutet till en av deras album.
I pausen konstaterade Mats Gustafsson att intresset för boxen var överväldigande och att upplagen redan var slutsåld. Men att man kunde teckna sig för en ny upplaga.
Därefter bjöd Gustafsson upp till premiärspelning för en ny trio, ”IF A NAME”, där han själv spelar saxar, flöjter och elektronik, Johan Berthling spelar gitarr och kontrabas och Jan St Werner (Mouse on Mars) står för de huvudsakliga elektroniska insatserna.
Det blev en ljudkomposition, ibland en matta, ibland böljande vågor, att sakta sjunka in i.
I det andra numret med trion förstärktes den med friformlegendaren Sven-Åke Johansson på dragspel. Musiken blev mer uppbruten med dragspelet i centrum.
Jag satt och undrade över om detta var i Frippes anda, även om det på ett sätt var nyskapande så kanske han hade misstyckt och därför äntrat scenen.
Mitt i detta nummer fälldes duken ned bakom de fortfarande spelande musikerna och Frippes solo från Moderna Muséet spelades åter upp. Och plötsligt var det som om han faktiskt äntrat scenen och blivit en femte kugge i bandet. Och jag fick ta tillbaka min tanke om att han misstyckt, hans filmade och inspelade toner flöt in i scenmusiken på ett väldigt uttrycksfullt sätt. Hans saxofon hördes som en drunknandes röst över stormens piskande av vattnet. Eller som ett kärleksrop mitt i världens konvulsioner, ett kärleksrop till musiken och dess oreserverade frihet.
