Bernt Rosengren gav det välkända en fördjupad betydelse

Bernt Rosengren Quartet
Biocafé Tellus, Stockholm Jazz Festival, 14 oktober 2019.

Att besöka Biocafé Tellus i Midsommarkransen är alltid lika trevligt. Ombonat och välkomnande och dessutom en mycket bra kombination av biograf och konsertscen. Hur många gånger Rosengren har spelat där vet inte kvinnan som presenterar, men många gånger är det.

Med sig den här kvällen hade Rosengren sin hittills mest långlivade grupp, ett komp som är väl inarbetat och musikaliskt helt idiomatiskt för den tidlösa jazz man spelar. Pianisten Stefan Gustafson med sitt idérika och sofistikerade spel med fina citat, den mästerlige basisten Hans Backenroth – som bjöd på flera solon i världsklass – och trummisen Bengt Stark med sitt väl avvägda spel. Låtarna, de flesta välkända, var i ordning: Will You Still be Mine, Rosengrens The Hug, Willow Weep for Me, Sometime Ago på trio och The End of a Love Affair. Efter paus fortsatte man med: Indiana, Horace Parlands Billy’s Bossa, den vackra Nardis (även den på trio) och Rosengrens Ever Blue. Som extranummer fick vi höra Rollins Oleo.

När Rosengren spelar handlar det om en gestaltning, ett uttryck, som bara kan komma ut av ett musicerande med mycket lång erfarenhet och en förståelse av musikens innersta väsen. Det välkända får en fördjupad betydelse, precis som poetisk text kan få om den läses med ett visst eftertryck eller som när Billie Holiday sjunger sina till ytan ”banala” sånger.

Bland publiken, som nästan fyllde salongen, fanns det säkert några följt Rosengren sedan 50-talet. En hissnande resa om man har följt med hela vägen. Det har bland annat varit frijazz, turkisk folkmusik och storband längs vägen. Idag förvaltar han en tradition av musik på det mest innerliga och övertygande viset!

Roger Bergner