Bernt Rosengren tolkar Monk

Bernt Rosengren är ett unikum i svenskt jazzliv. Efter provspelning inbjöds han 1958 att medverka vid Newport Jazz Festival i USA. Allt sedan detta ungdomsäventyr i jazzens hemland har Bernt Rosengren tillhört den yppersta kretsen av jazzutövare.

Född 1937 är han till dags dato obrutet musikaliskt vital. Hans senaste projekt är att arrangera ett knippe av Thelonious Monks kluriga melodier för en handplockad åttamannagrupp. Utan stigfinnaren Bernt Rosengrens hjärtevärmande tenorsaxofon och till synes enkla men aldrig banala orkestreringar skulle svensk jazz ha varit bra mycket fattigare.
Biografen Tellus i Midsommarkransen är ett vattenhål för kulturälskare. Kvalitetsfilm, författaraftnar, kroki och amatörteater ryms i ett omväxlande schema, där även jazzkonserter ingår. Bernt Rosengren återkommer gärna till Tellus; han trivs i denna allt annat än mondäna miljö med närheten till publiken, historien i väggarna och charmen i det lilla kaféet samt den utmärkta akustiken i biolokalen. Det intima formatet gör det möjligt att framföra musiken med ett minimum av förstärkeri. Enbart en stödmikrofon vid pianot, förutom basförstärkaren och därtill en så kallad snackmick, där publiken bjuds på Rosengrenska små filosofier mellan låtarna.

Tolv Monkoriginal i nyskrivna arrangemang presenterades. Från välkända godbitar som Round About Midnight och Blue Monk till mer sällan hörda skapelser som Bye-ya och Ask Me Now.
Monks geni var att skriva klurigt och knixigt, såväl melodiskt som harmoniskt, samtidigt som resultatet ändå känns okonstlat självklart. Ibland ljuvt vackert, andra gånger trilskande och vrångt. Alltid fullgånget.
Bernt Rosengren har givetvis tagit tillvara de inneboende kvaliteterna i Monks musikaliska värld. Slagrutesäkert ger han sin hyllning till kompositören genom att helt enkelt orkestrera från en utgångspunkt där upphovsmannen är omisskännlig.

Ibland får en av de fem blåsarna ta hand om melodipresentationen medan övriga understödjer med en kollektiv understämma. Eller också fylls lokalen med ett bredare klangsjok och alla fem blåsarna är melodiförare. Oavsett vilket, känner man hur Thelonious Monks själ innefattas i musiken.
Och förstås, det som ger pregnans och personlig attityd; de inalles åtta spelarna, som alla är utomordentliga solister. Eller som Bernt Rosengren svarade innan konserten på min fråga hur han tänkt.
– Det är inget konstigt, Monks musik talar ju för sig själv. Jag har skrivit enkelt, inga svåra ackord, däremot många långa toner.
Och på följdfrågan angående föregående repetitioner.
– Tja, vi träffades här en timme före konserten och gick igenom noterna. Det är duktiga killar i bandet så det ska nog gå bra…

Kapellmästaren visste. Det gick utmärkt, vilket publiken, ett knappt hundratal, med entusiasm kunde konstatera. Bertil Lövgrens flygelhorn berättar en sann och innehållsrik historia som innefattar trumpetens viktiga roll i jazzens utveckling. Klas Toresson, oftast med en tenorsaxofon i nävarna, bjöd här på stilsäkert altsaxofonspel med en attityd som skänker förtröstan inför framtiden.
Jan Levander använder barytonsaxofonen nästan som en murbräcka; han tar för sig helt oförskräckt men ändå samlat. Resultatet blir både charmigt och hippt.
Anders Norells trombon har traditionen som adelsmärke. Tonen är mjukt avvägd och linjerna logiska. Vid pianot leker Stefan Gustafsson fram smarta licks, utan att för en sekund äventyra helheten. En klaviaturdomptör vågar man nog påstå. Alla de möjliga överbetyg som finns har redan applicerats på basisten Hans Backenroth; inte minst hans förmåga att leverera soloinsatser med melodisk substans. Bakom trummorna behärskar Bengt Stark varje rytmisk beståndsdel på ett totalt avspänt och samtidigt helgjutet vis.
Sist men inte minst Bernt Rosengren själv. Förutom att han generöst bjuder alla medmusikanter på rejält soloutrymme, visar han upp sitt mästerliga saxofonspel i väl avvägda portioner. Speciellt balladerna fängslar med ett djupt skimrande känsloregister. Som lyssnare glömmer man ibland bort att andas.
Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Fotnot: De tolv Monkkompositionerna som ingick i konserten:
Blue Monk, Bemsha Swing, Monk’s Mood, Bye-ya, Hackensack, Round About Midnight, Rhythm-a-ning, Straight No Chaser, Ruby My Dear, In Walked Bud, Epistrophy & Ask Me Now.