Bill Laurance är ett fenomen i sin egen sort

Bill Laurance
Fasching, Stockholm, 16 mars 2017.

”You can never have too many keyboards ..!” Bill Laurance har sin uppfattning klar i en av flera mini-dokumentärer om hans karriär och musicerande som ligger på nätet. Och efter att ha gungat mig igenom den här kvällen på Fasching och hört och sett vad han åstadkommer med alla klaviaturer så är det bara att stämma in. På ett halvår har Fasching-publiken fått lära känna båda keyboard-stjärnorna från Snarky Puppy – Cory Henry avslutade Stockholm Jazz Festival i oktober med en rykande funkfest. Och nu alltså Bill Laurance – tack!

Den fullkomligt briljante Felix Higginbottom (med mer än all tänkbar percussion och, sure enough, fler keyboards), basisten Chris Hyson och Luke Flowers på trummor fogade samman kvartetten till ett rätt underbart helt. När Laurance flyger mellan olika sorters tangenter tycker man sig höra en nypa Esbjörn, ett stråk Avishai Cohen, här och där en dos Joe Zawinul. Men Bill Laurance är ett fenomen i sin egen sort, med en unik förmåga att skapa en särskild dynamik mellan virtuost pianospel, tungt synthiga funkrytmer och klangbilder av skirhet och skönhet.

Bland ett drygt dussin egna kompositioner fastnade några alldeles extra: Red Sand med harmonier som knöt an till arabisk musik, Madeleine som en kärleksförklaring till hustrun och Never-Ending City tillkommen vid åsynen av ett Tokyo utan ände. Plus – kanske allra mest – Aftersun, inspirerad av ett nyväckt intresse för kosmos och det som kanske ligger bortom, där vi först sveptes in i ett norrsken av synthklanger och sedan togs med på en svävande resa mot andra galaxer: Funk Meets Aniara … Härligt, helt enkelt!

Anders Wenström