Billy Cobham Bands uppdaterade klassiska fusion gav mersmak

Billy Cobham Band
Fasching, Stockholm, 6 februari 2018.

Trummisen Billy Cobham har de senaste åren regelbundet återkommit till Fasching, denna gång för ett tvådagars gästspel. Bandet bakom honom – Jean-Marie Ecay g, Christian Galvez elb, Carmelia Ben Naceur keyb, Junior Gill steel-pans, perc – har musicerat tillsammans i flera år, vilket gör deras samspel tätt och sammanhållet. Samtidigt finns det gott om utrymme för fria soloåkningar på den breda spelplan som Cobham stakar ut. En kraftfull slagverkare behöver en stark omgivning och även om Cobham är det självklara navet – allestädes närvarande med total kontroll – ger han många frihetsgrader till sina medmusiker. Framförallt är det gitarristen Jean-Marie Ecay som kliver fram i första set med sina tunga, lite slängiga bluesfyllda spelstil marinerad med hendrixanstrukna rockriff. I andra set är det Carmelia Ben Naceurs keyboards som ges rikligt spelutrymme, där hon innovativt mixar sina solon, dekorativt stärker och lyfter de rätt enkla melodiska grunderna. Basisten Christian Galvez har den ibland lite otacksamma men viktiga rollen att hålla linjerna i spelplanen intakta, vilket han gör med bestämdhet och konsekvens. Han besitter dessutom en starkt driven lyrisk ådra, vilken han demonstrerar i ett långt solointro till Panama, där han nyttjar basens hela spektra på klassiskt Pastorius-manér.

Slutligen har vi slagverkaren Junior Gill, vilken både kompletterar Cobham men också jämnar ut kanterna i och inte minst accentuerar den latinska och karibiska färgningen av Cobhams kompositioner. Billy Cobham själv har en ytterst sparsmakad och fysiskt ekonomisk spelstil där kraften ligger mer handlederna än i armen. Cobham verkligen spelar trummor, inte bara markerar takten utan har melodisk ”rullande” upplägg där han utnyttjar sitt stora sets kapacitet med två baskaggar. Det kan med andra ord låta mycket med tillsynes små insatser.

Konserten inleds sedvanligt med Mirage och Obliquely Speaking där samtliga får sätta avtryck, därefter följer en blandning av nytt och gammalt ur Cobhams rikliga repertoar som Cancun Market och de klassiska Stratus och Spectrum. De två senare spelas i fräscha och uppdaterade versioner. Och det är just det som varit Cobhams styrka genom åren, att inom en igenkännbar ram skapa nya förutsättningar och möjligheter. Som avslutning får vi en grundlig genomläsning av Red Baron, där basisten Galvez återigen stiger fram med ett explosivt bassolo. Sammanfattningsvis klassisk fusion i nytappning med lång hållbarhet som jag gärna hör igen.

Ulf Thelander