Brad Mehldau – skönhet och briljans

Brad Mehldau har gjort till vana att leta upp intressanta pop- och rocklåtar (Radiohead, Nick Drake, Alice in Chains, Elvis Costello…) att överföra till pianotrioformat. I Stockholm inleder han med en suggestiv Hey Joe, som ju för evigt är förknippad med Jimi Hendrix. Mehldau vilar i låtens groove och överarbetar inte sitt spel; det är mycket effektfullt.

På skiva har Brad Mehldaus musik inte alltid nått mitt hjärta. Live visar den sig vara lättare att ta till sig. Den rymmer ett stort mått av skönhet. Och briljans förstås. Han har en fantastisk trio med Larry Grenadier bas och Jeff Ballard trummor. Ballard är den nya tidens batterist som både konstruerar och dekonstruerar, markerar rytmen och spelar mot den på samma gång.

Mehldau har ett oerhört läckert och lätt anslag. Vänsterhanden övergår aldrig i det hårdföra robotdunkande, som blivit allt för vanligt bland moderna pianister.

Hans vänster- och högerhand är likvärdiga och helt integrerade med varandra. Ibland spelar han solo med vänster hand, ibland låter han bägge händerna konversera med varandra. Man får nästan svindel.

Det här är en raffinerad, nyansrik och komplex triojazz, som nog gör sig bäst i konserthus. Kanske påverkas Mehldau av Konserthusets högtidliga stora sal och av husets magnifika flygel – hur som helst skulle hans långa intro till Sonny Rollins Airegin kunnat vara en virtuos solokadens i ett klassiskt stycke.

Mehldaus musik kräver mycket av både publik och musiker. Ett ordinarie set på en och en halv timme (plus två extranummer) är nog precis vad man orkar med.

 Jörgen Östberg

Brad Mehldau Trio

Stockholms Konserthus 23 november.

Brad Mehldau p, Larry Grenadier b, Jeff Ballard dr.