Brasilien i fokus på årets gitarrfestival i Uppsala

Text: Patrik Sandberg Foto: Bob Rose & Patrik Sandberg

Uppsala Internationella Gitarrfestival, Katalin och Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala, 13 – 15 oktober

Uppsala Internationella Gitarrfestival – den nittonde i ordningen – hade i år ”The Brazilian Music Universe” som tema.
Brasiliansk gitarrmusik spreds internationellt genom filmmediet med Luiz Bonfás medverkan i filmen Orfeu Negro, 1958. Gitarren som huvudkompinstrument kom att få stort genomslag på 1960- och 70-talen med namn som Gilberto Gil, Jorge Ben och Baden Powell och naturligtvis genom João Gilberto som lade grunden för bossanovan. Gitarrens popularitet växte även genom det sena 1960-talets energiska tropicalia.

En av de stora affischnamnen på årets festivalen var sångaren och girtarristen João Bosco som i år firar 50 år som artist och är en nyckelfigur inom MPB (Música Popular Brasileira).
Andra profilerade gitarrister på plats var Marcel Powell som hyllade sin far, legendaren Baden Powell, och Luiz Murá som följer i förebilden João Gilbertos fotspår samt den mer jazzinfluerade gitarristen Daniel Santiago. I det större formatet hördes Duo Siqueira Lima (Cecilia Siqueira och Fernando Lima) när de mötte Gävle Symfoniorkester och uppförde ett verk för duogitarr och orkester: Lendas Amazônicas, komponerat av Marco Pereira. Stycket bygger på sagor och myter från den rika folkkulturen och naturen i Amazonas men drar även kopplingar till den aktuella klimatfrågan.
 Återvändaren Pereira (han spelade på festivalen 2017) tillhör det absoluta toppskiktet av klassiska gitarrister och arrangörer efter samarbeten med Milton Nascimento och Gilberto Gil.  Mest minnesvärda under Pereiras solokonsert blev ett Baden Powell-medley samt en glimrande tolkning av Edu Lobos Casa Forte.  Konserten avslutades med en av Pereiras kompositioner:  Bate-Coxa (baserad på rytmerna från nordöstra delen av Brasilien) där han bjöd in den 24 åriga klassiska gitarristen Stephanie Jones.  De klassiska klangerna och de brasilianska föll i fin samklang. Även Jones imponerande under sin solokonsert med sitt rena sound och sina snillrika ackord som spelades högt upp på gitarrhalsen.

Marcel Powell bjöd på samtida tolkningar ur sin fars musikskatt varvat med egenkomponerat. Hans ekvilibristiska anslag är nästan kusligt likt faderns som han både förvaltar och utvecklar. Raffinerade versioner av Berimbau och Consolação och egna alstret Sempre Alegre var särskilt utmärkande.
Ett mer intimt, sparsmakat uttryck skapade Luiz Murá med både gitarren och sången i fokus.  I en högst personlig konsert som kretsade kring Murás senaste album Origem bjöd han på en hyllning till sin stora förebild João Gilbertos, bossanovans fader.

Pulsen höjdes avsevärt under Daniel Santiagos konsert. Santiago hämtar näring från sitt lands rika kulturarv men även från pop, jazz och fusion. Hans senaste album Song For Tomorrow är utgivet på Kurt Rosenwinkels etikett Heartcore Records.  Kompade gjorde batteristen Robert Mehmet Ikiz och basisten Martin Sjöstedt med inkännande finlir. Gitarristen Gustav Lundgren höjde helhetsintrycket ytterligare en nivå då han gästade med storstilade solon i några nummer, både under Santiagos och Murás konserter.

Ett av festivalens signum är att lyfta fram talanger ur den nya generationen.  Förra året gästades festivalen av unga brasilianska gitarrfantomen Pedro Martins. I år fick festivalen celebert besök av underbarnet, sicilianska gitarristen Matteo Mancuso (född 1996) som hela jazzgitarrvärlden pratar om just nu. Under detta, sitt första besök i Sverige hördes den flyhänta, mångfacetterade gitarristen på trio med sina landsmän, basisten Riccardo Oliva och trummisen Gianluca Pellerito.  Trots sin ringa ålder har Mancuso ett oerhört moget tonspråk, Lika djupt förankrad i jazzrock, metal och gypsyjazz somklassisk gitarrmusik. Tonen är attraktiv och känns kontinental. Hans melodiska gitarrlinjer är distinkta och räta, ibland drar tonspråket åt det mer sublimerade. Mancusos fria, obundna finlir åskådligjordes bäst i flera av de ackordtäta fusionlåtar som trion framförde.  Original varvades med färgrika, omarrangerade kompositioner av Allan Holdsworth och Jeff Beck. Trions spänningsfyllda versioner av Pee Wee Ellis The Chicken och Weather Reports Havona blev några highlights.  (Läs en intervju med Mancuso i JAZZ nr 4# 2022).


Starka känslor skapade även João Bosco under sin solokonsert som avrundade den mycket lyckade nittonde festivalupplagan. Både bossanovan och samban med de afrikanska rötterna är tydliga i den musik Bosco skapar. Han väver även in modern jazz i sin musik med osviklig precision, dynamik och timing. Den rytmiska spelstilen är ett av gitarristens starkaste vapen. Rösten blev stundtals som ett eget instrument när han inlevelsefullt sjöng och visslade sig igenom klassiska låtar som Nação, Senhoras do Amazonas, Coisa Feita och Antonio Carlos Jobims Água de Beber.

I slutnumret bjöds Marcell Powell, Daniel Santiago, Luiz Murá, Duo Siqueira Lima och Marco Pereira upp på scenenen och skapade stor magi i en elektrifierad, organisk version av Boscos Incompatibilidade De Gênios.

Vi ser redan nu fram emot festivalens 20-års jubileum nästa år!

Patrik Sandberg

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser