Bredd och spets präglade 2022 års upplaga av North Sea Jazz

Text: Patrik Sandberg Foto: northseajazz.com

North Sea Jazz Festival, Rotterdam, Holland, 8-10 juli, 2022

Årets North Sea Jazz Festival (NSJF), som arrangerats sedan 1976 lockade i år närmare 70 000 besökare från hela världen till Rotterdam. Från 15 scener bjöd 1 000-tals musiker på 150 konserter från tidig eftermiddag till sena natten. Projektet North Sea Jazz Round Town började redan två veckor före själva festivalen med uppträdanden, workshops, seminarier och konstutställningar.

Årligen presenterar NSJF speciella teman, spektakulära projekt och konserter som sätts ihop unikt för festivalen.
Ett var en hyllning till trumpetaren Roy Hargrove (1971 – 2018) betitlad ”Trumpets for Roy”.Hargrove var en flitigt återkommande gäst på NSJF fram till sin död. Trumpetare som Theo Croker, Ambrose Akinmusire var några som uppträde med sina respektive band. Båda lyckades med bravur fånga essensen i Hargroves unika musikaliska språk som präglades av både melodiskt intrikat och tekniskt avancerat spel. Tributen mynnade ut i en gnistrande jamsession där Croker och Akinmusire spelade i team med Hargroves forna bandmedlemmar, saxofonisten Justin Robinson och basisten Ameen Saleem, samt två av hans skyddslingar, trumpetaren Giveton Gelin och trumslagaren Evan Sherman. Allt eftersom intensifierades tempot och samtliga trumpetare bidrog med mer expressivt spel i de högre registren. Robinsons flerstämmiga, komprimerade spelstil på altsax förhöjde också helhetsintrycket. Både Croker och Akinmusire lös med starkt spel i flera vackra ballader. Särskild minnesvärd blev ensemblens gripande version av Hargroves klassiska paradnummer, Never Let Me Go.

Flera sångerskor gjorde starka intryck under årets NSJF. Nina Simone var en annan ikon som hyllades i ett projekt där sångerskorna Ledesi och Lisa Fischer uppträdde tillsammans med renommerade holländska orkestern Metropole Orkest med material hämtat från albumet Ledesi sings Nina Simone (BMG, 2021). Ledesi och Fischer är två sångerskor som rör sig lika hemtamt inom jazz som r&b. Deras röstomfång är väsentligt olika men smälter ihop perfekt, som när de levererar läckra gospellsouliga versioner av Four Women och Feeling Good.  Lisa Fischer besitter ett enormt oktavomfång, vilket hon fick visa när hon med storbandet bjöd på en blytung bluesbeslöjad version av See Line Women. Fischer kunde även avnjutas  i en intim duo-konsert i sällskap med pianisten Taylor Eigsti på Het Podium dagarna innan under North Sea Jazz Round Town.

En annan sångerska som behärskar alla nyanser och oktavlägen galant är rutinerade Dianne Reeves, även hennes magnifika stämma rymmer lika delar jazz, soul och r&b.  Från första till sista tonen höll Reeves och hennes kvartett publiken i ett tight grepp, hennes närvaro på scenen är enorm. Reeves har hunnit bli 65 år men hennes stämband känns fräschare än någonsin. Scatsången är kanske hennes mest karaktäristiska kännetecken och kom som allra bäst fram i en magisk latinkryddad version av Pat Methenys Minuano och hennes egen mollbeslöjade version av Cat Stevens Morning Has Broken. Pianisten John Beasley och brasilianska gitarristen Romero Lubambo, gav spelningen ett extra lyft med flinka och läckra inpass.

Gretchen Parlato är en annan spännande sångerska som gärna nyttjar sin röst effektfullt och tänjbart och formar den till ett instrument i ensemblen. Hon sjunger återhållsamt och subtilt, men samtidigt perkussivt.  Hon bjöd tillsammans med sin kvartett mestadels på material hämtat från sin senaste Brasilien-färgade skiva Flor (Edition, 2021). Tolkningen av João Gilbertos and Stan Getz  É Preciso Perdoar i ursnyggt arr blev minnesvärd, liksom covern på Herbie Hancocks Butterfly där sångerskans begåvade känsla för timing och frasering särskilt trädde fram.
Manliga jazzsångare växer inte på träd men Gregory Porter har gjort ett outplånligt intryck och bör räknas in bland vår tids stora vokalister. Porters mångbottnade, personliga baryton är tekniskt driven och samtidigt balanserad. Den nu 50-årige hyllade sångaren hanterar den mest avancerade jazzkromatiken och gripande soulen med samma lätthet som den bluesiga, andäktiga gospeln. Så fort han tar en ton fyller han direkt hela rummet, det tycks finnas en outtömlig kraft och energi hos Porter. Under konserten i gigantiska spelarenan Nile är han i sitt absoluta esse, publiken är helt i extas. Porters direkta, auktoritära röst fångar omedelbart i nummer som Don’t Lose Your Steam. Helt till sin rätt kommer sångaren och bandet i de mer laddade tempohöjarna, gospelsouliga Revival, och Musical Genocide, funkigt andliga hymnen Free och oemotståndliga megahiten Liquid Spirit. Oförglömlig blir även en ruff, rå tolkning av Temptations Papa was a Rolli´n Stone.

Ett annat årligt återkommande tema är Artist in Residence, i år hade turen gått till legendaren Herbie Hancock (född 1940). Pianisten kunde höras i ett par konserter i en kvintettformation med rutinerade namn som trumpetaren Terence Blanchard, basisten James Genus, gitarristen och sångaren Lionel Loueke och trumslagaren Justin Tyson, samt i en masterclass där han intervjuades av musikjournalisten Kevin LeGendre och berättade insiktsfullt om olika perioder under sin karriär. Loueke hyllade även sin mentor i en solokonsert med uteslutande nummer hämtade från pianistens digra låtkatalog.

Hancock är ju en mångskiftande musiker, som spelat jazzfunk, elektronisk funk, disco, pop och givetvis massor av jazz i alla dess former. Inget nykomponerat presenterades under konserten med hans kvintett. Han växlade mellan pianot, sin klavinett och vocoder men nyttjade mest det förstnämnda.  Det blev en resa med musik som spände över hela hans karriär, mest välbekanta nummer men även ett par mindre spelade. Konserten öppnades med ett stycke döpt till Overture med tydlig blinkning till hans period runt Mwandishi (Warner, 1971) som var en av hans mer utforskande perioder efter tiden med Miles Davis och In A Silent Way-plattan. Sedan följde medryckande versioner av Headhunters-hitsen Chameleon och Actual Proof, samt klassiska spår som Cantaloupe Island och Rockit.  Självklart var publiken med på noterna.  På sällan hörda fjäderlätta Come Running To Me från hans Sunlight album (Columbia, 1978) hördes Hancock även på vocoder. Wayne Shorters Footprints presenterades i ett snyggt arrangemang signerat Blanchard som också stod för de starkaste, smakfullaste soloinpassen vid sidan av kapellmästaren. Loueke hamnar i flera låtar i centrum med sitt unika, lite snirkliga gitarrplock och sin röst, som används både till små nynnanden och perkussiva ljud.

En annan legendar som trollband publiken var saxofonisten, flöjtisten, kompositören brobyggaren Charles Lloyd (född 1938). Lloyd spelade med sin grupp Marvels med Bill Frisell gitarr, Kendrick Scott trummor, Reuben Rogers bas och Greg Leisz pedalsteel. Materialet var mestadels hämtat från gruppens Blue Note-album Tone Poem (2021) och I Long To See You (2016).  Grundreceptet i denna formation är att sammanfläta jazzen med americana, sydstatsblues och en liten dos latinska rytmer. Särskilt njutbart är att se och höra samspelet mellan Lloyd och Frisell, som ler mot varandra genom hela konserten. Lloyd växlar mellan sin tenorsax och altflöjt, och när han inte gjorde det spelade han maracas. Hans lätt igenkännbara vibrato i tenoren blommade ut i ömsom kortare, sökande fraser, ömsom i längre solon. Oförglömliga blir kvartettens version av den latinskt klingande Ay Amor!  den americana-doftande spiritualen Defiant och Leonard Cohens Anthem liksom en briljant tolkning av Ornette Colemans Peace.

Joe Lovano är en annan saxgigant som gärna nyttjar tenorsaxens hela register och mer därtill. Han framträdde tillsammans med minst lika meriterade trumpetaren Dave Douglas med deras grupp Sound Inprints. Musiken skulle kunna beskrivas som expressiv, tät, improviserad friform med bebopkaraktär. Båda bandledarena har en mäktig ton, de är extremt tekniskt skickliga men ändå fantasifulla i sitt spel och de visade på stor närvaro och driftighet. Kompet med Lawrence Fields piano, Yasushi Nakamura bas och Rudy Royston trummor spelade både lyhört och interaktivt.

En annan saxofonist som definitivt undviker de utslätade, anonyma klangerna är Steve Coleman som kunde höras med sitt band Five Elements. Här pratar vi progressiv och öppen inställning till musikbygge. Trots att Colemans musik för ett otränat öra kan kännas lite snårig och akademisk är den ofta förvånansvärt lättillgänglig och lyssnarvänlig. Den är rytmiskt komplex men ändå inte utestängande eller svår. Coleman har både på skiva och live haft en imponerande förmåga att omsätta, integrera och hitta fungerande synergier. Förutom bandledarens vindlande utflykter på sin altsax var det svårt att värja sig emot röstekvilibristen Kokayls och trumpetaren Jonathan Finlayson som fick stå i fokus flitigt.

En av de mest framstående kvinnliga saxofonisterna inom den samtida jazzen, är utan tvekan brittiskan Nubya Garcia. Hennes konsert tillhörde en av höjdpunkterna. Garcias kompromisslösa, kraftfulla men samtidigt känsliga, djupa tenorspel är hela tiden i framåtrörelse. Hon besitter en utsökt frasering och när hon spelar solo byggs det upp av långsamt muterade tondioder, ofta av upprepade, effektiva fraser som mynnar ut i explosivt klimax. Hon är djupt rotad i post-bopen där tenorgiganter som Joe Hendersson och John Coltrane är uppenbara referenser.  Samtidigt utforskar Garcia sitt västindiska arv. I sin musik hämtar hon även intryck från många olika håll som Västafrika och Latinamerika. Kasten mellan stilarna är tvära och många. Låtarna är mycket rytmiska med inslag av calypsorytmer, latinfunk och afro-beat. Med sitt omfångsrika vokabulär skapar bandledaren en mängd känslouttryck i lyckat samspel med sina bandkamrater. Särskilt i några täta dueller med vitala keyboardisten Joe-Armon Jones som i Garcias Pace. Armon-Jones, en annan av förgrundsfigurerna på den vibrerade Londonjazzscenen kunde även höras i en lustfylld konsert med sitt band framföra sin egensinniga elektroniska nu-fusion.

Finska hippa WE Jazz-etiketten fick chans att visa upp några av sina hetaste akter. Saxofonisten Linda Fredriksson, sångerskan Lucia Cadotsch och Svensk-finsk-tyska Koma Saxo med basisten Petter Eldh, sångerskan Sofia Jernberg, saxofonisterna Jonas Kullhammar och Otis Sandsjö på tenor, Mikko Innanen på alt- och barytonsax och trumslagaren Christian Lillinger. Central ingrediens på Koma Saxos album är det rytmiska fundamentet, kollektiva uttrycket, det collageartade, kompakta, live likaså men här skapas ett ännu mer mångskiftat, obundet och raffinerat uttryck. Eldh och Sandsjö fungerar främst som katalysatorer. Repetitiva melodifragment och teman broderas som Kullhammar och Innanen och Jernberg hakar på, medan Lillinger smakfullt växlar mellan en mängd olika finurliga beats. Högst bifall från publiken på intima klubbscenen Yenisei fick bandet när de spelade Kullhammars förlösande, färgsprakande och frijazziga Fanfarum For Komarum (en cover på en Nacka Forum-låt).

Varje år delar NSJF ut ett kompositionsuppdrag till en lovande jazzkompositör. I år gick äran till holländska saxofonisten, arrangören och kompositören Marike van Dijk som framförde ett specialskrivet stycke med en nonettformation. van Dijks verk var fascinerade och rörde sig mellan indie, konstmusik, minimalism, och avantgarde med tydliga referenser till John Cage och Erik Satie. Dagarna innan framförde hon även programmet under North Sea Jazz Round Town på Lantaren Venster (Läs intervjun med saxofonisten i nr 4 # 2022).

Paul Acket Award tilldelas årligen en artist som förtjänar mer uppmärksamhet för sitt musikskapande. I år gick utmärkelsen till innovativa pianisten Kris Davis. Hon framförde musik från sitt äventyrliga album Diatom Ribbons (Pyroclastic-Records,2019) med en kvintettformation där b la Jonathan Blake (dr) och Tom Malaby (s) ingick. Davis säger sig  inspireras av musikaliska innovatörer som Cecil Taylor, John Cage och Olivier Messiaen. Minnesvärd blev hennes färgrika tolkning av Wayne Shorters Dolores.

Läs en längre rapport i JAZZ nr 4 # 2022 där även recensioner från konserterna med John McLaughlin & The 4th Dimension, Vijay Iyer Trio, Thundercat, Hiromi, Eliane Elias, Ron Carter m fl presenteras)

Patrik Sandberg

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(51323) [1]=> int(55403) [2]=> int(56015) [3]=> int(55316) [4]=> int(55813) [5]=> int(50803) [6]=> int(55369) [7]=> int(54566) }