Välfyllda konsertsalar på Umeå Jazzfestival

Den 44:e upplagen av Umeå Jazz bjöd som alltid på ett brett utbud under festivalens fem dagar. Seminarier, workshops, jazz på stan och jazzdans varvades med drygt 46 konserter i olika smakriktningar.

Årets hedersgäst var sångaren och kompositören Lina Nyberg, som tidigare i år fick motta Sveriges Radios jazzpris Jazzkatten som årets musiker. Nyberg uppträdde med två olika konstellationer: dels med sitt eget, delvis nya band, dels med sitt Barnshowband under två konserter för barn på Norrlandsoperan.

På ett knökfullt Soundgarden gav Nyberg ett intimt, kreativt och äventyrligt set färgat av personliga, eftertänksamma men ändå lättillgängliga, melodiska texter. Låtarna som framfördes var hämtade från nya Palaver, men även från fina duoskivan med Esbjörn Svensson, Close (1993).

Brasiliendoftande Caetano, en hyllning till brasilianska musikern Caetano Veloso, och finurliga Aliisa, tillägnad Linas farmor, var de mest hörvärda numren. I Nybergs band ingick flitiga trumpetaren Emil Strandberg, som uppträdde i fem olika konstellationer under festivalen, och gitarristen David Stackenäs som deltog i tre olika lineups. Strandberg och Stackenäs glänste med stor musikalitet och finkänslighet oavsett med vem de uppträdde.

Norrbotten Big Band – numera med Håkan Broström som musikalisk ledare sedan Tim Hagans lämnat bandet – spelade i år tillsammans med 2009 års Jazz i Sverige-artist, den personliga och mångfasetterade sångerskan och kompositören Josefin Lindstrand. Lindstrand har en klockren, tonsäker stämma med en passion som sammanlänkar hennes karaktärsmässigt varierande kompositioner.

De särpräglade arrangemangen var signerade bandledaren Broström själv, Cecilia Persson, Peter Dahlgren och Joakim Milder. Denna genrelösa musik rörde sig rastlöst från kabaréjazz till impro för att plötsligt landa i popen.

Bengt Hallberg har glatt lyssnarna med sitt sublima pianospel i mer än sex decennier. Hallberg formligen trollband åhörarna på den välbesökta Idunteatern. Efter ett avväpnande och sprudlande soloset i Gerschwins klangvärld, plus pärlor som Dinah och C´est si bon, fick Hallberg sällskap på scenen av den tonsäkra norska sångerskan Karin Krog. Modern ragtime varvades med örhängen som Jeepers Creepers & I ain´t here. Dessa två artister förenas av en lyhörd musikalitet och samarbetet dem emellan kändes närmast telepatiskt.

Fansen av improjazz letade sig som vanligt till Jazzlabbet och Soundgarden, som fungerar som scener för denna fria konstart. Hyllade Antennagrupperna Midaircondo och Josef & Erika uppträdde på dessa scener, liksom Seval och Anders Kjellberg Trio.

Chicagocellisten Fred Lonberg-Holms grupp Seval med röstkonstnären Sofia Jernberg som vokalist bländade med kristallklara och spännande toner i sin minimalistiska musik.

Impro/elektronikagruppen Midaircondo består av Lisen Rylander, Lisa Nordström och Michala Østergaard-Nielsen men var för kvällen förstärkt med Emil Strandberg på trumpet. Gruppens effektiva, repetitiva, atmosfäriska tonbruk tilltalade. Trummisen Anders Kjellbergs pulserande, energiska trio med Göran Klinghagen på gitarr och Staffan Svenson på trumpet var också mycket hörvärd. Även den libanesiska saxofonisten Christine Sehnaoui, flankerad av Raymond Strid, David Stackenäs och Patric Thorman, imponerade med ett personligt, färgstarkt set.

Flera grupper som uppträdde under festivalen blandade folk- och världsmusik med jazz.

En av dem, svenska Velodrone (f d H3FK) med Mats Karlsson (oud, mandolin), Salem Al Fakir (fiol, keyboard), Jonas Östholm (piano, dragspel) Fredrik Ljungkvist (klarinett, saxofon), Fredrik Rundqvist (trummor), Filip Augustsson (bas) och Ola Bothzén (slagverk) stod för festivalens solklara höjdpunkt med sin lyckade häxbrygd av jazz och orientaliska, bulgariska samt nordiska rytmer.

Harmonisk puls, rytmisk intensitet, fantastisk lyhördhet och lekfull gruppdynamik är gruppens kännetecken. Covern av Jimi Hendrix Manic Depression och egna verk som Balkan Batucada var låtar som lyfte mest.

Den amerikanska skickliga violinisten Regina Carter fascinerade åhörarna på ett fullsatt Idun med sin hypnotiskt vackra, New Orleans-doftande afrojazz.

Fusionälskare fick sitt lystmäte stillat av den legendariska, bombastiska trumslagaren Billy Cobham – med meriter som trummis hos Miles Davis på klassiska Bitches Brew-plattan och i Mahavishnu Orchestra. Cobham med band bjöd på blytung fusion.

Med teknisk precision framfördes klassiska kompositioner från 70-talet som Stratus, Crosswinds och Red Baron, men också nytt material. Den 67-åriga trumslagaren har tyngden och pulsen kvar, men det monotona materialet räcker inte för att hålla ångan uppe under en hel konsert.

Post-bop av högsta klass från 60-talet serverades av stjärnseptetten The Cookers med Billy Harper och Craig Handy på sax, Eddie Henderson och David Weiss på trumpet, George Cables på piano, Cecil McBee på bas och Billy Hart på trummor.

Mest minnesvärd var gruppens blixtsnabba och svängiga tolkning av Freddie Hubbards The Core.

Trombonisten och sångaren Nils Landgren var på plats och presenterade material från sin nya skiva The Moon, The Stars and You. Tonen var sofistikerad och sentimental, framträdandet proffsigt med Landgrens sång lika mycket i fokus som hans trombon. Nisse ackompanjerades av Lars Danielsson på bas, Michel Wollny på piano och Rasmus Kihlberg på trummor.

Tonbruket, med Dan Berglund bas, Nino Keller trummor, Johan Lindström gitarr & lap steel samt Martin Hederos klaviaturer och fiol, bjöd på en energisk och njutbar konsert i Äpplet. Spelningen var en av festivalens absoluta höjdpunkter. Psykedelia, kraut, jazz och bolero förenades i den dramatiska, eggande och kontrastrika musiken.

Mindre lyckat var italienska pianisten Rita Marcotullis nya projekt att tolka Pink Floyd tillsammans med meriterade musiker som Mark Mondesir på trummor och Andy Sheppard på sax. Detta projekt föll platt: konturlöst, spretigt, utan någon röd tråd. Gräslig sång av Raiz sänkte konserten ytterligare – synd då Marcotulli själv lyste i korta, fina solon.

Sångaren Theo Blackman lyckades desto bättre med sitt projekt att med New York-bandet Hello Earth göra nya, fräscha tolkningar av Kate Bush repertoar. Trumpetaren, författaren, basklarinettisten Matt Lavelle med sitt band The Blessing uppträdde två gånger under festivalen. Intrycket blev splittrat: i ena stunden spännande, euforisk avantgardism, i nästa stund ingen som helst gruppdynamik eller kemi.

Trombonisten Mats Äleklint (Je Suis, Led) förärades årets jazzstipendium för unga lovande musiker. Priset på 25 000 kronor, i form av ett resestipendium, finansieras av Balticgruppen. Staffan Ling delade ut priset; Mats själv antydde att pengarna troligtvis går till en kommande skiva. Äleklint hade spelningar i Tyskland och kunde därför inte uppträda på festivalen denna gång.

Umeå Jazzfestival årgång 2011, precis som tidigare årgångar, lockade en stor publik med sitt breda och varierade program. Samtliga konsertsalar var i stort sett överfyllda med jazzspisare i alla åldrar. Grattis, Ume!

Patrik Sandberg

Umeå Jazzfestival, 26-30 oktober 2011: Lina Nyberg, Josefin Lindstrand med Norrbotten BB, Seval, Midaircondo, Bengt Hallberg, Karin Krog, Anders Kjellberg, Velodrone, Tonbruket, Nils Landgren, Christine Sehnaoui, Matt Lavelle, Billy Cobham, Regina Carter, Rita Marcotulli, Theo Blackman, The Cookers m fl.