Carl Verheyen med stjärnkomp strålade av spelglädje och fabulös virtuositet i Kungsbacka

Carl Verheyn Band feat. Alphonso Johnson och Chad Wackerman, Ester, Kungsbacka 12 oktober

Utanför innersta kretsen är Carl Verheyen något av en doldis, trots ett förflutet i Supertramp och anmärkningsvärt höga placeringar i omröstningar om världens bäste gitarrist.  Tioårsjubilerande Bluesföreningen i Kungsbacka känner däremot till den sympatiske artisten som behärskar allehanda genrer. Tredje besöket har Verheyen sällskap av tunga namn.  Långvarige samarbetspartnern Chad Wackerman (Frank Zappa, Allan Holdsworth)  på trummor och elbasisten Alphonso Johnson (Weather Report).

Rytmsektionen har var för sig uppträtt på de stora arenorna världen över, osannolikt att höra dem live på krog i Halland. När jag informerades om att Frank Zappas ordinarie trumslagare under sju år, jämte Jaco Pastorius föregångare i Weather Report ,skulle ingå i gitarristens trio; blev det självklart att vara på plats. Att de instruerats att bära munskydd (även på scen), verkade inte störa nämnvärt.

Bandets uppvärmare heter Jeff Aug, vars enmansshow på akustisk gitarr leder tanken till Leo Kottke. Hör en karismatisk, fingerfärdig spelman född i Washington D.C och bosatt i Tyskland.  Carl Verheyen Band framför genomgående original av honom själv. Den produktive musikern sjunger habilt. Låtarna är av riktigt skaplig kvalitet. Men det är inte därför publiken kommit, utan för att bevittna tre celebriteter, tillägna sig deras exceptionella kunnande.

Svängig start med träsk-rockstuk lägger ribban där man hoppades.  Eventuella farhågor om introvert fusionuppvisning kom på skam. Istället proriteras fräckt beat. Merparten låtar är ganska rakt på, ofta bluesrock, ibland shuffle,  eller ballad. Ska noteras att man spelar efter noter. Ändå berättar den världsberömde basisten, som under en lång period pausade karriären, att han kände en stor frihet på trio utan klaviaturspelare. Att melodiska linjen aldrig tappas bort, oavsett hur det strösslas med tekniska delikatesser, är uppseendeväckande.. Inledningsvis kan man inte annat än jubla över sanslöst ösig mix av funkiga rytmer och passionerad blues. Hisnande hög standard!  En handfull gånger drar sessiongitarristen från L.A i väg i  bländande, välbalanserade solon. Tillfredsställer då begäret efter extravagans hos nördar.. Man Inser att Verheyen numera tillhör det främsta ledet. Upprepade gånger tycks mig hans riffande likvärdigt med de förebilder han haft.

Wackerman spelar sin vana trogen hårt, broderar ut när öppningar uppstår. Svindlande tajming, aldrig det minsta stelt. Tillsammans med Johnsons precisa och underbart grooviga basgångar försätts vi i exalterat tillstånd. Självklart får de plats att sola plus att ett par intron från nestorn förekommer, vars obestridliga höjdpunkt infaller i och med  ikoniska basslingan från Joe Zawinuls Black Market. Efter byte av gitarr liras högst oväntat Ray Davies Kinks-klassiker Sunny Afternoon. En formidabel urladdning på cirka hundra minuter avslutas logiskt med en tredje cover, nämligen en av Supertramps många hits. Kanske är det att ta i för mycket .Vill ändå påstå att arrangemanget  i Kungsbacka (av alla ställen) lite efterhäng med musikerna; saknar motstycke. , Med tanke på deras status är det den kvardröjande känslan.

Mats Hallberg