Cécile McLorin Salvant imponerade i en omfångsrik konsert på Skeppsholmen

Cécile McLorin Salvant, Moderna Museets trädgård, Fasching In Bloom,14 juli 2022.

Den 32-åriga mångfaldigt Grammy-prisade fransk-haitisk-amerikanska sångvirtuosen Cécile McLorin Salvant tillhör tveklöst en av de mest karismatiska och framstående sångerskorna på jazzscenen idag. Förutom att hon komponerar musik och skriver texter så sjunger hon även på sitt modersmål franska samt på spanska. Hon kan även titulera sig bildkonstnär.

Tidigare i år kom Ghost Song, McLorin Salvants sjätte album som bandledare, hennes första på etiketten Nonesush Records där hon återigen jobbar med pianisten Sullivan Fortner som hon samarbetade med på albumet The Window (Mack Avenue, 2017). I våras gästade duon Stockholms Konserthus för två bejublade konserter. Denna gång återvände de båda till huvudstaden och Moderna Museets trädgård på Skeppsholmen och Faschings arrangemang In Bloom. Denna gång förstärkta av gitarristen Marvin Sewell (Cassandra Wilson. Charles Lloyd), batteristen Keita Ogawa(Snarky Puppy)och basisten Paul Sikvie (Amanda Sedgwick, Matt Wilson).

Salvant besitter en en magnifik, nyanserad, omfångsrik röst i kombination med ypperlig tajming och frasering. Hon behärskar både de lägre och de högre oktaverna med bravur. Hennes kristallklara stämma rör sig lika ledigt från dov baryton i Sarah Vaughans anda till det mer flickaktiga uttrycket i stil med Blossom Dearie. Dagens jazzsångerskor kommer alltid att jämföras med sina föregångare, vare sig de vill det eller inte. Salvant har med rätta liknats vid stora jazzsångerskor som Billie Holiday, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald och Betty Carter. Judy Garland och operasångerskan Leontyne Price är andra referensramar. Och det är just från alla dessa traditioner som Salvant hämtar sina stilistiska preferenser.
Publiken har Salvant och bandet i sin hand från start till mål. Närvarokänslan är högsta möjliga. Sångerskans virtuosa, kontrollerade, kristallklara röst gestaltar det nakna i sången på ett fascinerande sätt och är ett av hennes direkt igenkännbara signum. Ett annat tydligt drag hos sångstjärnan är hennes textning: hur hon ger tyngd och innebörd till varje ord. Blixtsnabbt går hon från det tystlåtet intima, till det yvigt teatrala. Hissnande skickligt byter hon uttryck och klang flera gånger i en och samma låt, utan att tumma på äkthet och ärlighet, som när hon ger sig i kast med Kurt Weils och Bertol Brechts The World Is Mean och Pirate Jenny hämtade från tolvskillingsoperan.
Lika anmärkningsvärda är hennes originalkompositioner, blytunga bluesen Spoonful, folkloristiska Thunderclouds och teatraliskt jazziga Obligation. Vi får också avnjuta en naken bedårande version av Somewhere Over the Rainbow (från Wizard of Oz), en själfull tolkning av Gregory Porters No Love Dying samt en djupt latinfärgad och livlig version av Stings Until. Minnesvärd blir även Salvants och bandets träffsäkra version av jazzstandarden You’re Getting to Be a Habit with Me, en av Frank Sinatras paradnummer.
Fortner levererade flera bländande expressiva solon under kvällen och spelade genomgående i stark symbios med Salvant. Även Ogawa, Sikvie och Sewell överraskade stundtals med smakfulla, illustrerande harmonivändningar.

Kort och gott en helgjuten kväll på ett lätt kylslaget Skeppsholmen i sällskap av Salvant och hennes eminenta musiker.
Text: Patrik Sandberg Foto: Leo Ahmed Teckningar: Martin Ehrling