Chosefritt och gripande musikperformence med Laurie Anderson på Cirkus

Laurie Anderson, ”All the things we lost in the flood”, Cirkus, Stockholm, 1 april 2023

Laurie Anderson (f.1947), konstnär, musiker, kompositör, poet, författare, filmskapare, scenkonstnär, ledamot av KMA och inte minst en betydande performanceartist. Hade en hit i början av 80-talet med låten O Superman, hennes enda, som blev världsberömd. Hon levde under många år ihop med musikern Lou Reed.

Till samarbetspartners inom musiken hörde John Cage, som hon lärde känna och Philip Glass och Brian Eno. Bland de nära konstnärsvännerna finns Marina Abramovic. Meritlistan kan göras lång! En svårplacerad konstnär. När hon som ung kom till New York 1966 från Illinois, för att studera konst för Sol LeWitt, kom hon in i ett avantgarde som redan sprängt alla ramar och som gjort själva livet i sig till ett konstverk. Fiolen är hennes musikinstrument och som ung spelade hon i en orkester. Senare konstruerade hon egna instrument, en fiol med inbyggd bandspelare så att hon kunde spela med sig själv. Ett av hennes pågående arbeten är operan ARK som handlar om syndafloden och enligt planen ska konstnären Ai Weiwei spela Gud. Den ska ha premiär i Manchester 2024.

Den stora utställningen Looking into a mirror sideways på Moderna museet, den hittills största separatutställningen i Europa med hennes konst, som öppnade samma dag som konserten på Cirkus, är en retrospektiv över hennes långa konstnärskap, men den ska också presentera helt nya verk.

För mig började hennes ”performance” redan på Moderna på fredagen (31/3). Museet hade bjudit i till ett konstnärssamtal lett av utställningskuratorn Lena Essling, som knappt lyckades få en syl i vädret. I en föreläsningssal, som var full till sista plats, började hon sitt berättande och en bra berättare är hon verkligen! Sedan behöver ju inte alla berättelser vara sanna och en påhittad kan vara nog så bra. Texter, poesi och författande utgör en stor del av hennes konstnärskap. Tidigt arbetade Laurie Anderson med AI.  I ett projekt med en superdator stoppade hon in allt hon själv skrivit, allt Lou Reed skrivit och Bibeln på tre olika språk samt allt James Joyce skrev. Materialet som kom ut var mestadels helt ointressant men till en viss del stämde det, inte helt oväntat, överens med henne själv.

De svenska rötterna och berättelsen om hennes farfar Axel från Göteborg är både en familjeskröna och en djupt tragisk historia, som hon gärna berättar och som finns i AI-bearbetade bilder på utställningen. Mötet och vänskapen med författaren William S. Burroughs hade stor betydelse för Laurie Anderson. Ja, det var mycket vi fick veta under det timslånga samtalet eller monologen om man så vill.

Efter samtalet fick vi möjlighet att på förhand titta på utställningen men tiden var alldeles för knapp. Jag kunde dock snabbt konstatera att detta är stort och nog kommer att gå till museets historia!

På ett närmast utsålt Cirkus, kommer hon in på scenen och där finns ett litet bord, från vilket hon sköter all elektronik, ljud, den förinspelade musiken och bildprojektionerna. Intill hänger också hennes el fiol. En fåtölj står också placerad i den andra ändan av scenen. Det är allt.

Hon fattar fiolen och spelar till ett bildspel. Vandrar genom mörka, lite skrämmande rum och gångar med väggarna fullklottrade med ord och budskap.

Föreställningen eller den musikperfomance vi nu ska få uppleva med underrubriken All the things we lost in the flood har, som allt i hennes liv, en bakgrund i verkliga händelser. Hon berättar om hennes arkiv i en källare som dränktes av den översvämmade Hudsonfloden. Förlust och sorgearbete blir ett genomgående tema. Hon förlorade också sin älskade Lou. Musiken, då hon själv spelar på fiolen eller den förinspelade, är stundom vacker och bitvis mycket dramatisk och komponerad och har en illustrativ funktion i nära överenstämmelse med bilderna.

Många av bildspelen står sig som egna konstverk, som det stämningsfulla landskapet med snö som hon också vandrar in i. I en annan scen dansar hon i rött ljus med textprojektionen  Part the wild horse´s mane. 

Rösten är hennes viktigast instrument. Hon talsjunger, reciterar och ibland med en förvrängd röst. Av mer kända låtar framför hon Let X=X från skivan Big Science (1982). I en slags call and respons fick också publiken vara med och vi fick ömsom svara:  ”We don´t know where we come from” respektive ”We don´t know who we are”.

Hon har humor, nära till skratt och är underhållande. Även i det mörka får hon skrattet att bli till en slags motståndshandling. Hon är personlig men inte för privat i sina uttryck och hon känns rakt igenom chosefri utan att tumma på sin integritet. Det blir många berättelser under den timslånga föreställningen men allt verkar hänga ihop, hennes performance på Cirkus, samtalet dagen innan och inte minst med utställningen på Moderna.

Politisk är hon men värjer sig mot plakatkonst. Laurie Anderson är en engagerad person och det handlar bland annat om USA:s hantering av fångar på Guantánamo Bay. Hon levererar en omfattande civilisationskritik som genomsyrar hennes konst med klimatkrisen och massutrotningen av djur, där arternas latinska namn visas i en löpande text. Men hon tappar dock aldrig bort det konstnärliga, det poetiska.

”Jag tror att konsten kan läka oss, men först måste vi veta vad det är för fel på oss” har hon sagt. Konsten kan inte självmant förändra världen men när politiken, från höger till vänster, har havererat och visionerna om en bättre värld verkar mycket avlägsna, så kan konsten ge oss förtröstan, läkning och inspiration. Med dom ingredienserna så skulle politiken kunna bli ett verktyg för förändring. Det är just den kraften som Laurie Anderson förmedlar och ger oss med sin konst.

Utställningen på Moderna pågår till den 3 september 2023 så alla hinner se den men det räcker inte med bara ett besök