Coltranekväll med Marcus Shelby Trio på Yoshi’s i S.F.

Måndagkväll på klubben, restaurangen stängd och ingen publikdragande stjärna i bandet. Ändå blir det nästan fullt: temat för kvällen är John Coltrane. Namnet har kvar sin lyskraft, liksom musiken sin kraft. Marcus Shelbys trio, för kvällen förstärkta med Mel Martin på tenor och sopranino, och Howard Wiley på tenor, drar igenom låtar plockade här och var i Coltranes karriär.

Först ut en lite hafsig Take the Coltrane (Duke Ellington), men det tar sig. Man gör en fin Transition, Martin glänser i Soul Eyes. Martin, som kunde varit pappa till sin medmusiker, var den av blåsarna som parafraserade Coltranes eget spel, medan Wiley hade en modernare spelstil, där han ofta använde en funkig grundton, men som han drev omväxlande till lyricismer och friformsspräck. Musikerskapet fanns det sannerligen inte heller i övrigt något att klaga på. Ändå: detta är citatkonst, andrahandskonst.

Hur bra man än framför musiken blir den inte på riktigt: påhejade av publiken drar blåsarna upp mot allt högre toner – men Coltrane själv ägnade sig aldrig åt den typen av idrottsspel. Men kvällen var nu ägnad en hyllning, inte till ett prövande av musikens hållbarhet i vår tid.

Så inte oväntat avslutades kvällen med några ord om musikens helande kraft av ärkebiskopen i Saint John Coltrane African Orthodox Church. Och själv är jag nu stolt ägare till en av kyrkans t-shirts, med två korslagda sopransaxar som motiv… Kyrkans lokaler ligger ett kvarter från Yoshi’s och alla välkomnades dit.

Men man skulle inte komma naken, utan ta med sig ett instrument – Coltrane som klapp och klang?

Ulf Olsson

Marcus Shelby Trio featuring Mel Martin and Howard Wiley
Yoshi’s, San Francisco 6 juni 2011