Corpos finlir i nordisk tappning övertygade

Corpo
Nefertiti, Göteborg, 8 december 2017.

25-årsjubileum och skivsläpp för Göteborgsbaserade Corpo gjorde att P2 fanns på plats. Konstigt att grundaren och låtskrivaren Mikael Godée inte nämnde Jazzradions närvaro, när han agerade presentatör. Han som är känd för sitt uttrycksfulla spel på sopransax, har sedan start kamperat ihop med Lars-Erik Norrström på klaviaturer. Nuvarande sättning är basisten Thomas Markusson, Ebba Westerberg på slagverk och Anna Lund bakom trummorna. Under pågående turné vikarierar Cornelia Nilsson förtjänstfullt för den sistnämnde.

Man framförde sex titlar från färska albumet Solid, det sjätte i ordningen, jämte några av gruppens eviga favoriter. Inledningen var inbjudande mjuk. Loutti som döpts efter anekdot från Kerstin Ekman, apostroferade musikens beskyddande kraft. Associerar vad jag hör till ECM-varianten av jazz, vilken ska ges en vid definition då de gärna väver in ingredienser från Afrika och Asien. Bandledaren som också trakterar tvärflöjt, har en sammanhållen och varierad ton, som kan påminna om Jan Garbarek, Jonas Knutsson eller Lennart Åberg. Godée och Norrström avlöser varandra, för melodierna framåt på ett ömsom sprittande, ömsom eftertänksamt sätt. Och därpå infaller snygga sammansmältningar, när ensemblen framför låtarnas respektive tema. Efter paus noteras att musiken blir mer otyglad och uppdriven, eller så var det bara en ”hörvilla”. Blev extra förtjust i raffinerade Till barnet samt suggestiva porlande Esme.

De ljusa tonerna kontrasteras av kompet, vars rytmiska sinnelag borgar för hyperintressanta sidosprång, såväl som sammanfogande kitt. Nilsson stod för åtskilliga finesser, spelade mycket med klubbor; men verkade delvis i skymundan. Kollegan Westerberg hade nämligen med sig en arsenal av prylar som rasslade, smattrade och klingade. I titellåten från nya plattan visade hon hur man använder en berimbau. Subtilt utforskande på percussion har genom åren varit ett kännetecken för kvintetten, en tradition som Ebba Westerberg föredömligt förvaltar. Thomas Markussons följsamma basspel var förträffligt, vare sig han positionerade sig i framkant eller agerade understöd. Han låg hela tiden rätt i nivå, vilket också ljudteknikern på Nef ska kreddas för. Lars-Erik Norrström har jag haft alltför få chanser att uppleva live. Märker varje gång hur välavvägt och vackert han lägger sina ackord på både flygel och keyboards, en musiker med stor kapacitet helt enkelt. Såg att han läste noter, något jag påpekar eftersom improvisation är något gruppen odlar. (Solid är följdriktigt inspelad live i studio.) Samtliga hade spännande solon och därtill partier utformade som duetter.

Detta var en afton för finsmakare fylld av värme, innerlighet och äventyr. Mikael Godée är en ytterst kompetent kompositör, utan att riktigt ha den originalitet som Chopin eller Stefan Forsén besitter, två tonsättare vars verk 60-åringen tolkat. Därför vill jag inte påstå att det var en oförglömlig tillställning, däremot höll den definitivt hög kvalitet med en stark skiva som ryggrad.

Text: Mats Hallberg