Fängslande spelning med Daniel Karlsson trio i Stenhammarsalen

Text: Mats Hallberg Foto: Jan Backenroth

Daniel Karlsson trio , Stenhammarsalen, Göteborg 18 mars, 2024 

Produktiva Daniel Karlsson trio består av honom själv på flygel kompletterad med elektronik diskret införlivad, Christian Spering på kontrabas med smärre effektboxar samt  Fredrik Rundqvist på trummor. Musikerna behöver knappast någon närmare presentation. Vi känner till dem från en mängd förstklassiga konstellationer.

Under en framgångsrik existens på drygt tio år har hela åtta album tillverkats, inklusive samlingsplatta. All musik komponeras  av den osannolikt kreative ledaren (Oddjob, Magnus Lindgren, Magnus Öström Quartet, Lina Nyberg m fl) för trion, vars senaste ljuvliga platta ironiskt döpts till Sorry Boss.  Vi känner till dem från en mängd förstklassiga konstellationer.  Till jazzserien i ett nästan fullsatt Stenhammarsalen kommer trion närmast från Tyskland. I föredömlig akustik kan publiken njuta av två spännande set presenterade av veteranen Sven-Eric Dahlberg.

Från färska skivan plockas exempelvis Last Minute, Heaven Or Elsewhere samt Pigeons On The Wire. Trion som gillar att öva mycket har en angenäm, speciell stil både när de lirar raskt och eftertänksamt. Samtida jazzestetik blandas med 1960-tals influenser, tidlöst beat och stänk av ECM. Herbie Hancock sägs vara en influens. Förunderliga densiteten leder mig ibland till Brad Mehldau eller Elaine Elias. Genomgående förför man med rafflande dynamik, ringlande melodier och fängslande utvikningar, individuellt eller i dialogform. Var och en tillför sin yrkeskunskap på ett sätt som gör att summan väger tyngre än delarna. En kemi som genererar sann spelglädje! Spering står för ett par pregnanta basinpass och fungerar  i övrigt som ett sammanbindande kitt. Pianisten från Runmarö levererar med auktoritet sprudlande löpningar med precision jämte ett elegant reflekterande anslag.   Rundqvist färgar i lika hög grad som låtskrivaren på sitt mörkgula Gretsch-trumset med gonggongs och bjällror och hans feeling i spelet  spred leenden både på scen och bland publik..

 Vad från mina impulsivt nedpräntade formuleringar förmedlar bäst stämningarna från en konsert, vars andra halva innehöll avsnitt  försatte mig i trans? Det intuitiva, extraordinära samspelet. Den inåtblickande öppningen som banar väg för virtuos intensitet. Sammanhållna melodier som kontinuerligt sticker i väg i olika riktningar. Hur sofistikerat differentieringen av tempo utförs. Att rutinerade rytmsektionen pendlar från subtilt till upphetsande musicerande. Hur täta klanger emellanåt vackert prioriteras och får en komposition att låta som ett suggestivt soundtrack. Inledningen efter paus där groovet i Leonardo vecklar ut sig, transformeras raffinerat. En stimulerande avig melodi som påminner om Monk, ljuvligt reflekterande tema i Taxi Blues Café, Skön ambient-minimalism där beat adderas som når bortom jazzens språk samt extranumrets fint flerskiktade ballad med några toner doppade i Bill Evans harmonik.  Ett pärlband av glimtar efter att mycket nöjd ha vistats i det universum trion skapat.     

      

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(12) { [0]=> int(54715) [1]=> int(54639) [2]=> int(54746) [3]=> int(51323) [4]=> int(54541) [5]=> int(50803) [6]=> int(54382) [7]=> int(54707) [8]=> int(54329) [9]=> int(54735) [10]=> int(54731) [11]=> int(54566) }