Dave Holland och Mike Stern trollband publiken på Ystad Teater

Dave Holland Kismet, Mike Stern Band, Ystad Teater, Ystad Jazz Festival, 30 juli 2025.

Dave Holland och hans relativt nybildade bandformation Kismet samt gitarristen Mike Stern med ett stjärntätt band med bland andra elbasisten Jimmy Haslip och batteristen Dennis Chambers tillhörde några av de tyngsta internationella bokningarna på årets upplaga av Ystad Jazz Festival.  Vid sidan av Hollands och Sterns roller som bandledare för många olika konstellationer har de båda som bekant ett förflutet hos Miles Davis. Holland under 1970-talet, Stern under 1980-talet.

Brittiske superbasisten Dave Holland, tillika festivalens hedersgäst och bandet Kismet som Holland grundat tillsammans med saxofonisten Chris Potter, gitarristen Kevin Eubanks och trumslagaren Marcus Gilmore.  Denna afton på Ystad Teater var dock kvartetten nedbantad till trio på grund av Eubanks frånvaro. Konserten var också sista stoppet på en tre veckor lång Europaturné.

Holland styrde riktningen och fungerade som ankare. Ofta var det Hollands bas som initierade styckena, sedan tog Potters märgfulla saxspel vid i tät dialog med Gilmore. Trion utforskade variationer i takt och känsla. Snabbt slogs man av den rikedom i olika klanger och rytmer dessa tre skickliga musiker besitter, de blir aldrig fast i ett visst uttryck. Särskilt den rytmiska elasticiteten och den starkt profilerade gruppkemin förstärkte stämningen. Mycket spännande lyssning blev det från start till mål, en musik som inte bara kräver stor närvaro av musikerna, utan också av lyssnaren.

Öppningsnumret, det abstrakta, avantgardeinfluerade, närmare 20 minuter långa Triple Dance drog åt alla möjliga håll där samtliga i trion fick stretcha ut i minnesvärda soloinpass.

Potter som stod som främsta solist alternerade mellan tenorsax och basklarinett och bländade särskilt med storartat, finstilt spel på det sistnämnda instrumentet i  sin komposition, japandoftande Okinawa och på tenorsaxen i sin Good Hope.

Då och då ökades tempot, som på Hollands  tankeväckande, arabiskt klingande Far Away och gospelbluesiga Bring It Back Home samt suggesivt, grooviga  Rampart Street Assembly när Holland dekorerar förtjänstfullt till Gilmores symmetriska trummönster. Gilmore med förflutet hos Chick Corea, Pharoah Sanders och Pat Metheny passar in som fisken i vattnet i detta sällskap med sin genuina känsla både för post-bop och avantgardetraditionen.

Sömlöst flätade de tre virtuoserna ihop denna mycket skiftande musikaliska väv under den nästan två timmar långa konserten. Holland, leende under stora delar av giget visade med stor emfas att han fortfarande 78 år gammal, skapar magi med sitt djupa, resonanta, omslutande och lyriska basspel.

Några timmar senare på samma scen hördes Stern i team med förutom nämnda Haslip och Chambers, den ungerska tenorsaxofonisten Gabor Bolla samt sin fru Leni Stern som varvade mellan gitarr och stränginstrumentet n’goni.

Stern och hans spelkamrater rörde sig stilmässigt mellan spänstig bop, melodiös jazzfusion och en stor dos blues som sträckte sig från material från äldre album som Time is the Place (Atlantic, 1988) till senaste albumet Echoes and Other Songs (Mack Avenue, 2024).

Stern besitter en genuin förmåga att med små medel modulera i grunden rätt enkla melodiska teman, oftast med generöst reverb. Ett annat signum är att han får varje ton att bli betydelsefull, ytterligare ett är hans förkärlek för höga toner som ofta mynnar ut i tonförlängande, finkänsliga crescendon.

Haslips lyriska, flinka spel på sexsträngad elbas mötes genomgående väl upp av Sterns sirligheter. Chambers gick blixtsnabbt från subtilt markerande till högoktanigt, kraftfullt, funky groove-spel. Bolla färgsatte med växelvis drivet, mer märgfullt och hårdsvängande tenorspel. Tenoristen utmärkte sig särskilt med ett distinkt, offensivt solo i Bob Bergs  riviga, hardbopfusionmättade Snakes och  i en blytung version av Sterns Chroamazone där samtliga medlemmar presenterade sig med generösa solon med bandledarens patenterade mollriff i frontlinjen.

Leni Stern  hamnade i mittpunkten på ett par västafrikanskt kryddade nummer, som Like A Thief vilket Leni Stern inledde med sin ngoni som hon spelade över en blandad rytm, innan det förvandlades till ett funkigt, basdrivet stycke.

Stundtals växlades tempot ner i ett par luftiga, lätta och latinskt anstrukna ballader. Mer otyglade excesser framträdde när bandledaren adderade raspig sång i en habil, bluesmättad version av Jimi Hendrix Red House.

Sammantaget en fullödig konsert av meriterade musiker och som så många gånger förr när det gäller Stern live— högsta möjliga kvalitet.