Berwaldhallen var nära nog utsåld måndag 22 november när 78-årige Bengt Hallberg återigen satte sig vid en konsertflygel, efter hela nio års bortovaro. (För undvikande av alla spekulationer: Bengt har under denna tid vårdat sin hustru Britt, som avled i somras efter långvarig sjukdom.)
Iklädd bländade vit kavaj och svarta byxor med en elegant vinröd fluga stegade den legendariske klaverdomptören långsamt fram mot instrumentet, under publikens varma och starkt välkomnande applåder.
För de många som bär Bengt Hallberg i sitt hjärta blev de första ackorden en underbar aha-upplevelse. Den fanns där fortfarande; klangen!
Den lätta men samtidigt distinkta tonen; det bestämda men ändå sublima anslaget. Och så det kanske mest förunderliga i Bengt Hallbergs musikaliska universum; mellanrummet mellan tonerna. Ett kontrapunktiskt genidrag som ger rytmen en sprittande livfullhet, vilket samtidigt lämnar utrymme för det underförstådda i den musikaliska kontexten. En djupt stämningsskapande förmåga som endast unikt begåvade musiker kan levandegöra.
Efter inledningsstycket Tea for two i ett mycket moderat tempo yttrade sig Bengt Hallberg för första gången och sa med sin karakteristiska lite hesa stämma:
–Jag tyckte den kunde passa. Det var nämligen den sista melodi jag spelade när jag slutade spela för nio år sedan…
Riktigt sant var inte detta, eftersom mästaren Hallberg faktiskt spelade på Gotland i somras, när han var där för att ta emot Lars Gullinpriset.
Men det mer officiella startskottet för Bengt Hallbergs återkomst till jazzscenen var denna benådade novemberafton på Berwaldhallen. Eller som presentatören Jens Lindgren yttrade inför en hängiven publik: Nu har ni något att berätta för era barn och barnbarn; det här är nämligen historiskt – kvällen när Bengt Hallberg återkom till scenen…
Under följande trekvart tilläts vi följa med på en varierad musikalisk resa; allt från jazzstandards till franska impressioner, svenskkomponerade godbitar samt en avdelning Ellingtonklassiker.
Visst märktes det att åren och det långa uppehållet har satt sina spår. Man kan knappast begära att en snart 80-årig musikant ska ha kvar all den ungdomliga spänst och fermitet, som har varit signifikativt för Bengt Hallberg, även långt upp i åren. Men även utan den tidigare dynamiska fullkomligheten finns där en särprägel och en förmåga till lyrisk och harmonisk variation, som man bara måste tacka för och ta emot med öppna öron.
En bit in i konserten presenterade Bengt tre svenska pärlor; Trubbel, Regntunga skyar och Jag har bott vid en landsväg. I Thore Ehrlings vackra Regntunga skyar uppenbarade sig det magiska i musiken för första gången denna afton. Det märkliga ögonblicket då musiken liksom kommer av sig självt. Det finns många ord för detta; varför inte pröva ett prosaiskt begrepp: Ett sjuhelsikes flyt, helt enkelt.
I Duke Ellingtons klangvärld är Bengt Hallberg sedan länge djupt involverad. Mood Indigo, Satin Doll och Take the A-train framkallade alla belåtna sus från den talrika publiken. Och fler än undertecknad hade säkerligen förståelse för att den gode Bengt stundtals stakade sig en smula. Faktum är att han direkt efteråt erkände att han trodde han skulle svimma på estraden, så fullständigt tog han ut sig och koncentrerade sig för att ge publiken sitt allra bästa. Att han samtidigt var mycket lycklig gick inte att ta fel på. Med spelande ögon sa han: Vilken publik! Vilket välkomnande! Fantastiskt!
En stor musikant har återvänt till scenen. Det kanske främsta beviset för detta fick vi erfara i och med kvällens finalmelodi. Bengt Hallbergs signatur, Dinah. Rent magiskt var det när han gjorde en sublim nytolkning av stycket, samtidigt som han mycket elegant refererade till den odödliga LP-skivan Dinah, som är lika fräsch i dag som för ett drygt halvsekel sedan!
En mer självklar standing ovation från en tacksam publik har jag sällan upplevt på en jazzkonsert som efter nytolkningen av Dinah. Extranumret Stardust blev odramatiskt; som om både publiken och Bengt själv redan hade varit med om det viktigaste.
Men vänta bara. Det kommer mera från den ytterligt levande legenden Bengt Hallberg. Missa honom inte!
Text & foto: Leif Domnérus
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
