Det gnistrade om den nya, passionerade pianotrion Förnuft och Känsla

Förnuft och Känsla
Unity Jazz, Göteborg, 3 november 2018.

Uppfattar att en känd trumslagare i publiken anser att det är ett otippat möte. Att pianisten Fabian Kallerdahl, basisten Alfred Lorinius och trummisen Johan Birgenius sammanstrålat under namnet Förnuft och Känsla ska dock inte ses som något osannolikt, även om Fabian är den som är mest funky. Jag är väl förtrogen med vad de är i stånd att göra live var för sig. Kallerdahl har jag sett ackompanjera åtskilliga sångare (könsneutral benämning) inom flera genrer under mer än ett decennium. Om vi begränsar oss till formatet pianotrio stöter vi omgående på kreativa MusicMusicMusic. För kompets vidkommande var det som vitala beståndsdelar i Naoko Sakata trio som undertecknad fick vetskap om deras stora kunnande. Kan tillägga att basisten Alfred är medlem i frifräsarna Dark Horse. Musikerna som gör mig lycklig, som tar mig i besittning på intima Unity, har studerat vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Debutkonserten ges i tre generösa set. Inspirationen rinner till och flödar, efterhand i allt stridare ström. Relativt strama, finstämda strukturer upplöses i mer lössläppta avdelningar, när standards varvas med lysande original från Fabians penna. På repertoaren till exempel Monk x 2, oväntat nog Dylan, Duke Ellington, Charlie Haden, Afro Blue, All The Things You Are, Yesterdays samt Cherokee. Ett par av de titlar som borde vara lätt identifierade, är omarrangerade, har fått vissa passager smakfullt kamouflerade; fast Monks aviga tonspråk känns igen. Nyskrivna låtarna, med Jade som största utropstecken, skäms inte för sig. De platsar definitivt i den brokiga låtlistan.

Birgenius, som gillar rytmiska hyss, spelar paradoxalt nog på samma gång öppensinnat och förvånansvärt strikt. Ibland etablerar han spännande dialoger med kapellmästaren, ibland flyttar han läckert fram sin position. Några smärre trumsolon bjuds vi förstås på. Lorinius lägger sig hela tiden på rätt lyhörda nivå beträffande volym och uttryck – han spelar oklanderligt, har några sofistikerade instick och glänser via ett knippe udda takter. Masthuggets stolthet slutligen har ett magnifikt, mjukt och skenbart utforskande anslag. Antecknar redan i första lyriska stycket att han briljerar. I konsertens crescendo åstadkommer Kallerdahl löpningar, som resulterar i skimrande högkvalitativ musik. Vad som imponerar allra mest är att de agerar, till synes, i totalt samförstånd; som om de vore en gemensam kropp. För en icke-musiker helt obegripligt.

Mångfalden i denna magiska konsert bör framhållas. Rullande melodier med hög svängfaktor övergår i långsammare reflektioner. Man bemästrar fullkomligt att förmedla attraktiv grundpuls, ljuvliga harmonier, rytmiska finesser och berikande klanger. Låter antingen fridfullt eller äventyrligt när sammanhållen struktur kombineras med friare, knixigare stil. Notläsning praktiseras, även om en komposition verkade förlängas av improvisation. Att det blev en fantastisk allhelgonahelg på Unity ska också tillskrivas fredagskvällens gäster från Stockholm – Lundgren/Lindberg/Fadera/Curran. Efter att hört storheter som The Bad Plus, Shai Maestro trio och Rymden på Stockholm Jazz Festival, kan konstateras att tidlösa Förnuft och Känsla står sig väl i den tuffa konkurrensen.

Mats Hallberg