Diana Krall – fullblodsproffs


Foto: Paul G Deker

Det finns jazzsångerskor som har ett större register, som kan leverera livligare låttolkningar och ge en djupare innebörd åt sångtexterna. Men likafullt är det Diana Krall som är vokaljazzens drottning just nu – åtminstone kommersiellt. Hon har haft stora försäljningsframgångar med sin mix av standardlåtar, pop i jazztappning och bossanova – allt framfört med utstuderad sensualism.

Kralls senaste skiva, Quiet nights, har följts upp av en omfattande Europaturné under hösten. Konserten i Stockholm var sedan länge utsåld, trots höga biljettpriser (850 kronor för de bästa platserna). Konserthusets strävsamma skivförsäljarpar hade fått ge plats för en auktoriserad Krallmånglare i inre foajén. Man kunde bland annat köpa Krallmuggar, t-shirts och nyckelringar. Det glassiga – och fullständigt innehållslösa – programmet kostade etthundra kronor. Ett magnifikt geschäft.

 Kralls nya cd är en elegant producerad men ack så släpig skapelse, med såsiga orkesterarrangemang av Claus Ogerman. Om Krall hade tänkt sig att återskapa musiken på scen hade publiken snart befunnit sig i ett somnambult tillstånd. Men så blev det faktiskt inte. Live blir Diana Kralls musik betydligt friare och svängigare. Musikerna i gruppen fick också gott om utrymme att sträcka ut solistiskt, glädjande nog. Det bjöds på en utmärkt blandning av jazz och bossanova; det enda popinslaget stod Bee Gees vackra ”How can you mend a broken heart” för. Det hedrar Diana Krall att kvällen inte förvandlades till en ren promotionakt för nya skivan. Istället blandade hon och gav ur sin breda repertoar, och testade också några sånger som hon inte spelat in på skiva. Jag tänker särskilt på den ljuvliga PS I love you, som Krall framförde helt ensam. Det var för min del kvällens höjdpunkt. Vad som däremot förvånade och störde var det eländiga ljudet. Flygelns klang var påfallande skränig, men inte heller Kralls sensuella röst lyckades ljudteknikern göra rättvisa. Värst var ändå det tinnitusbrus som högtalaranläggningen genererade och som framförallt irriterade under konsertens finstämda partier. Och de var inte få.
Diana Krall må ha stjärnstatus, men vilket anseende hon har i jazzkretsar vet jag faktiskt inte. Huvudstadens vokaljazzkoloni har vallfärdat till Konserthuset när sångare som Kurt Elling och Dianne Reeves uppträtt där. Men denna gång kunde jag trots intensivt spanande inte skåda en enda svensk sångartist (jo förresten, Hayati Kafe var på plats). Lite synd faktiskt, för här fanns mycket att lära. Diana Krall är nämligen ett fullblodsproffs, som vet att fånga en publik och som lyckas skapa intimitet även i en stor konsertlokal. För min del var kvällen högst njutbar.

 

Diana Krall

Diana Krall vo p, Anthony Wilson g, Robert Hurst b, Karriem Riggins dr. 

Stockholms konserthus, 20 september 2009

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(56015) [1]=> int(54566) [2]=> int(51323) [3]=> int(55316) [4]=> int(55813) [5]=> int(50803) [6]=> int(55369) [7]=> int(55403) }