Dubbla jazzjubileer i Kristianstad

– Alla tågen har gått, och de som är kvar vill jag inte åka med!” gnydde en åldrad jazzentusiast med åsyftan på de svunna årtionden av exklusiva utbud under Åhus/Kristianstads flydda jazzfestivaler. I år firades 40-årsjubileum medan arrangerande lokala Blue Bird Jazz Club kunde grattas med imponerande 60 år. Mycket beroende på ekonomiska skäl blev det nu inte någon exklusiv jazzfest, men trots det fanns åtskilliga höjdpunkter.

En upptakt med basisten Avashi Cohens trio är självklart en publik säkerhetsåtgärd. Med all tänkbar kärlek för sitt instruments karaktär och roll kom naturligt ”allt ljus på honom” i mångfalden av inspirerande musikaliska inslag.

Här peppades Nitay Hershkovitz, piano, och Amir Bresler, trummor, i en ”bitches brew” av jazz, klassiskt (som Ravel och Schumann), judiska, romska som orientaliska influenser i ett tonspråk som pendlade mellan det meditativa som intensiva. Speciellt i originalet Seven Seas från  senaste albumet med samma namn till slitna danslåten Besame mucho i en mångfald av virtusoa taktartsbyten utan på något sätt forcera det musikaliska förloppet. Allt fick ta sin tid och alla fick tid att säga (eller nynna som Cohen) sitt när alla pusselbitarna fallit på plats.

Minst lika spännande var mötet med Malmös pianiststolthet Jacob Karlzons trio (Hans Andersson, bas, och Jonas Holgersson, trummor). Förra sommaren skulle Jacob ha framträtt med danska pop-och soulsångerskan i mittenfåran – Hanne Boel. Men en laxsallad tog över och förpassade honom i sängen flera dagar. Nu kunde mötet ske i Heliga Trefaldighetskyrkan med botaniserande i gemensamma cd:n The shining of things, och dagen efter blev det Konserthuset, fast utan Boel.

Med sin numera välkända bländande teknik i förening med oväntade ackordsvängningar (inte minst från cd:n The big picture) spelade han ut med en fascinerande rytmisk som harmonisk kontrastrikedom – än med visionen av framstormande hästar och än ystra sommarvindar lekande tafatt med sig själva. Allt med en värme och rondör från samtliga villket gav struktur och logiskt sammanhang till Jacobs originallåtar som Bakersfield revisited, Newbie, On the horizon och In God’s Country från U2:s The Joshua Tree.

– Nu ska ni få höra något ni aldrig upplevt förr!” varudeklarerade danske basisten Mads Vinding sitt trioset (Jean-Michel Pilc, piano, och Billy Hart, trummor. Hart jubilerade med festivalen som dåvarande medlem i Herbie Hancocks sextett premiäråret 1971). Det lät spännande men tyvärr – det väntade ”guldet blev till sand”. Med två snarlika pianotrios avlösande varandra fordras stora kontraster. Och visst blev Vindings trio en jättekontrast mot Karlzons berörande personkemi och gemensamma harmoni.

Främst på grund av franske pianisten Pilc, som likt en prinsessa på ärten bröt av efter fem minuter och åthutade någon stackare som kvävt några hostningar med att ”det är svårt att spela i en trio då det plötsligt blir en kvartett” vilket naturligtvis skapade ytterligare fryspunkter. Sedan följde långa oavbrutna aggresiva tonkaskader (likt en korsning av Cecil Taylor/Dick Twardzik) i en slagverksuppvisning på klaviaturen under 28 klockade minuter, innehållande snabba fragment i ett citatparty av Summertime, Like someone in love, Ack värmeland du sköna, Someday my prince will come med flera.

Stundtals glimtade Pilcs lyriska sensibilitet fram i speciellt extranumret av danska folkvisan I skovens dybe stille ro där Vinding underströk sin kända mästerlig- och lyhördhet. Han, liksom vi övriga utmattade, liknade säkert fågelholkar då den presenterande festivalfunktionären från scenen tackade oss – för vårt tålamod!

– En av de fem jazzstäder jag älskar mest utgör Kristianstad! Hit återvänder jag med glädje att få spela så ofta jag kan, smickrade en verklig estradör – Peter Asplund. Med en osökt förmåga att fånga publiken med sin festliga Mel Tormé-inspirerade sång och åtföljande trumpetmästerlighet tog han inte oväntat huvudrollen då för andra året festivalens Local Hero skulle framträda.

I år blev det sångerskan Lena-Marie Walldén – ”världsberömd i stan” och ett löfte i många årtionden. Med sin ljusa och lite begränsade röst uppvisade Lena-Marie ihop med tenoristen Håkan Caesars Dream Team (i bland annat Lars Gullins Fine together) vad som kunnat ske om hon på sångens vingar flyktat till mer spännande utmaningar än vad födelsestaden haft att erbjuda.

Hon liksom vi alla trivdes gott när Peter bländade med den mindre kända Mel Tormé-sången Take a letter miss Jones, Leonard Bernsteins Some other time och inte minst gemensamt i Horace Silvers häftigt medryckande Blowin’ the blues away.

Ett kraftfullt nyanserat storband med fina solister är alltid grädde på moset i en festival. Finaldagens ”världspremiär” av altsaxofonisten Claus Sörensens och trumslagaren Jonas Holgerssons gemensamma storband (med gräddan av Malmömusiker) satt perfekt i maximal kontroll, behärskning áv uttrycksmedlen, muskulöst och tight, i nummer som It could happen to you, Dolphin dance. Med ytterligare avancerad stegring då affischnamnet, Mikael Rickfors tillslöt med stämband hartsade med 5:ans sandpapper i Ray Charles-hits som I got a woman, Drowning in my own tears och Route 66 med generösa ytor för applådretande solister som Mattias Carlsson, tenor, Ola Åkerman, trombone, Robert Tjäderqvist, piano.

Festivalgeneralen Bengt Bronson Månsson undrade hur de nästa festival ska kunna matcha ett dylikt storband som detta. Nej, det blir svårt förstås, lättare då att sovra i mångfalden av förekommande unga musiker/grupper ”som ville men inte kunde komma upp”. Men låt gärna festivalen spelas ut under fyra dagar/kvällar så fler musiker ”som kan” får komma till!

Text: Christer Nilsson

Foto: Fredik Bengtsson  www.fredikbengtssonphoto.se

Jazzfestivalen i Kristianstad den 8-11 juli
Medverkande: Avishai Cohens trio, Peter Asplund,  Hanne Boel, Jacob Karlzons trio, Carling Family. Mads Vindings trio, Magnus Öströms kvartett, Mikael Rickfors med Holgersson/Sörensen Jazz Orchestra med flera.