Dynamiken gjorde störst intryck när Diana Krall spelade på Cirkus

Diana Krall
Cirkus, Stockholm, 2 oktober 2017.

”I’m here to make you feel good, that’s my job.” Diana Krall tittar ut över en fullsatt salong och klinkar lite förstrött på flygeln. Hon gör så ibland: påbörjar meningar som övergår i ett pärlande tonflöde, som kanske leder vidare till nästa låt. Till viss del känns det planlagt men medmusikerna måste ändå hänga med i svängarna.

Jo, nog mår man bra på en Diana Krall-konsert. Fast inte i den harmlösa betydelse begreppet ”feel good” kommit att få. Många av de standards hon så gärna fördjupar sig i må vara nog så behagliga men Diana Krall framför dem med en sorts rastlös arrogans. Som att hon – och nu överdriver jag lite – spottar ur sig textraderna och aggressivt broderar ut melodierna på klaviaturen. Det är hennes signum och det som gör att man kan och bör intressera sig för allt hon tar sig för. Se det gärna som en uppmaning.

Krall har, naturligtvis, med sig ett kanongäng till Cirkus. Gitarristen Anthony Wilson, basisten Robert Hurst och trummisen Karriem Riggins har hon spelat med förr men violinisten Stuart Duncan är ny. Han är mest känd som en studioräv i Nashville och adderar både ett countrystuk och swingkänsla med smak av Svend Asmussen.

Det finns mycket att förföras och imponeras av – inkluderande både ypperligt ljud och suggestivt ljus – men kanske är det dynamiken i framförandet som gör allra störst intryck. Det här är ju musiker som kan svänga infernaliskt även när de spelar så tyst och finstilt som det bara går.

Konserten bjuder inte bara på några av de välbekanta standards hon framför på det senaste albumet Turn Up the Quiet. Vi får även lite Tom Waits och Burt Bacharach. Och, inte minst, en mycket förtätad version av Joni Mitchells A Case of You, inkluderande några takter av John Lennons Imagine.

Dan Backman