Elaria Orchestra och Rigmor Gustafsson i fruktbart möte på Valand

Elaria Orchestra & Rigmor Gustafsson Valand , Göteborg, 2 november 2022.

Hörde nyligen ”enheterna” var för sig, varpå jag skrev entusiastiskt i två omfattande svep. Såg Elaria Orchestra i releasekonsert under Stockholm Jazzfestival medan Rigmor Gustafsson hänförde med sin pianotrio på festival i Trollhättan. Vår mångfaldigt prisade drottning av vokaljazz meddelar att hon åtskilliga gånger bokats av Jazzföreningen Nefertiti, men att det är första gången hon gästar Valand, tillika premiär för att stå på scen tillsammans med det karismatiska storband som leds av Erika Hammarberg och Lina Lövstrand. Hammarberg som är huvudleverantör av musik och arrangemang till orkestern agerar dirigent. Medgrundare Lövstrand ingår i eminenta träblåssektionen. Också under fjolårets turné besökte Elaria nöjesetablissemanget på Avenyn. En regndisig kväll mitt i veckan musiceras över två set inför skaplig uppslutning. Notabelt hur koncentrerat publiken lyssnar i subtila sekvenser. Repertoaren består av standards, låtar av eller skrivna/arrade för Gustafsson samt ett par instrumentala nummer från Elarias sprillans färska debutalbum Ikigai.
I orkestern ingår så pass många namnkunniga och därmed eftertraktade individer att omsättningen är ganska hög. Säger mycket om dragningskraften att förstetrumpetaren heter Hans Dyvik. Aftonens line-up tycktes behöva första två låtarna till att bli ihopsynkade och  hitta sitt uttryck. Väsentlig skillnad på hur de båda seten öppnas. Efter en trevande, långtifrån prickfri start där Rigmors röst förvisso målat blåa toner elegant, sitter ensemblespelet som förväntat.
Före paus kulminerar finliret med ödesmättad spanskinfluerad komposition signerad Hammarberg. Paso Doblo tillförs bedårande, ordlösa toner av Gustafsson. Spännande dynamik färgas av ypperligt solo på altsax från Johan Christoffersson jämte Anna Greta Sigurdardottirs fullkomligt ljuvliga anslag på flygeln. Sober av Magnus Dölerud blir till en svepande, snygg sak i böljande stil, med trombonfeature (Klas Eriksson) plus självklar prägling av komponerande saxofonist. En annan höjdpunkt uppnås i grooviga End Of A Love Affair när komp och blåssektioner gasar på för fullt och ett härligt rivigt gung uppstår.

Att sångerskan förmedlar magi, var ingen nyhet, enbart en bekräftelse på förmåga oavsett om svängar tas ut maximalt eller djupt känsloregister tas fram. I ett original av henne som Hammarberg arrat mixas svepande klanger med finurlig rytmik. Jon Henrikssons drivande basgångar hamnar då i framkant. Njuter kopiöst av len ballad där skimrande sång gifter sig med himmelska ackord från pianisten. I mjukt tassande Don´t Go To Strangers ges utrymme för stilfullt solo av trombonist Sven Berggren (veteranen som undervisat flera ur Elaria på KMH). Balladen övergår i lyrisk, stillsam fullträff med Lina Lövstrands skira och välljudande tvärflöjtsfraser i centrum, understödda av till exempel delikat vispspel av Chris Montgomery. Ett annat krön bestigs i jazzfunkiga Nothing´s Better Than Love, vars ”call and response”-utformning inbjuder till handklapp. Samuel Muntlin briljerar. Engagerande energi och krispigt klös tas vidare i It Don´t Mean A Thing för att kontrasteras i extranumret, en nedtonad och mycket vacker variant av Judy Garlands signaturmelodi. Sången håller självklart högsta möjliga nivå.

Jublar över hetsigt driv, sofistikerad dynamik ibland med filmmusik-känsla, Unisont sköna klanger, lyriska inslag, strålande solon samt vidunderlig vokal prestation. Redan profilerade storbandet (bildades 2018) demonstrerar exceptionella färdigheter, oftast i ett praktfullt mellanregister. Vid något tillfälle kunde gitarrist och slagverkare saknas och pianots toner uppfattades inte alls i intensiva passager. Men se det som bagateller. Det mervärde som alstras genom samarbetet med landets ledande dam inom vokaljazz kan inte nog understrykas.

Mats Hallberg