Emil Brandqvist trollband publiken på Skeppet

 Emil Brandqvist trio, Skeppet, Göteborg 29 mars 2025.

Bandledaren, trumslagaren och låtskrivaren Emil Brandqvist tillhör de påfallande produktivas skara. Sedan trion med kontrabasist Max Thornberg och den finske pianisten Tuomas Turunen debuterade 2013, har sex album släppts på tyska bolaget Skip Records.

I Oslo och därpå Göteborg skedde nyligen ”för-release” för skivan Poems For Travellers. I knivskarp konkurrens med besläktade pianotrios ledda av Bobo Stenson, Jacob Karlzon och Daniel Karlsson har framgångar skördats på kontinenten, inte minst i Tyskland Här hemma har de oförtjänt hamnat lite i skymundan. Epitetet Europas mjukast spelande trumslagare både besannas och bestrids under en mycket lyckad konsert över två set. Utan att trängsel uppstår är lyckligtvis ganska många på plats. Initierad eller nyfiken publik har uppmärksammat spelningen, som oundvikligen krockar med annan livejazz i en region där det tycks finnas fler scener än någon annanstans i Norden. Lustigt nog bor hallänningarna Max och Emil i närheten.  

  Att deras bedårande original influerats av såväl folkmusik som klassiska mästare brukar betonas. Invirad i skiftande sound slås jag av både det drömskt tyngdlösa anslaget och virvlande eruptioner. Tongångar av ambient korsas med förbluffande attack, kontraster vilka som förväntat genererar avsevärt gensvar. Det sound vars dynamik definierar jazztrion märks omgående. Stabila Thornberg står i första hand för stadga medan features levereras i omgångar från Brandqvist och Turunen. EBT har utvecklat en enastående talang för atmosfäriska sound med rymd, genom ett synnerligen integrerat samspel och bärkraftiga kompositioner.   

Trion låter mindre enhetlig än jag som novis föreställt mig. I stället växlar trion i tempo och tillförsel av energi, vilket skapar spännande lyssning. Efter knappt tio minuter inträffar första oväntade inslag, vars urladdning övergår till stillsamma toner på kontrabasen. Vissa titlar avslöjas av Emil. Av dem visar sig bland andra May Fly vara en komposition som ändrar karaktär mitt i, från intrikat flödande del likt kammar-jazz, till härligt omtumlande utdraget crescendo. Endless Like The Sea kännetecknas av ytterst subtil harmonik, porlande vacker. Eggande löpningar backas raffinerat upp av rytmsektionen. Strax före paus tar experimentlustan vid när tonspråket spricker upp. Oemotståndligt groove finns som en utgångspunkt när det bär i väg. 

 Andra set inleds med Destination Unknown. I låten som avlöser uppstår ett tillstånd av flow, vars förunderliga driv och dito balans anförs av fängslade batterist med filtklubbor. Ska påpekas att akustiken är oklanderlig. Ett finstämt spektrum av klanger introduceras utförligt genom formidabelt solo av Turunen. Melankolisk melodi ändras, får radikalt annorlunda förlopp; ånyo en intensiv stegring. Broderas makalöst över en hypnotisk slinga som tar oss i besittning. Efter denna kulmination av förmodad improvisation, framförs en uppbruten, avig melodi. En kul komposition med extremt bombastiskt, intensivt trumspel som avlöses av ett soft, romantiskt stycke med en strålande Turunen  i framkant.  

Trion tackar för berättigat jubel genom att bjuda på två extranummer: Unbreakable skriven av Turunen är en tidigare utgiven ”dänga”, vars sprudlande minimalistiska approach innefattar en läcker hook. Denna instrumentala hit följs upp med ett ljuvligt smeksamt alster som  sätter punkt för en lika skön som spännande konsert.