Meny
Bas, trummor och – trumpet? Sättningen är inte helt vanlig och det var med en blandning av förväntan och bävan jag vandrade genom den första höstkylan in till hotellbarens värme.
Emil Strandberg har mest gjord sig känd i den friare musiken, men också i dess trådar in i den mer bundna, i band som Paavo och Seval. Trumpettrion är som en undersökning av jazzens kompositioner i mikroformat: bandet blir något av ett förstoringsglas. Samtidigt har musikerna ingenstans att gömma sig: spelet är helt naket – eller bara klichéer.
Vad förstoringsglaset visade var att Wayne Shorter är en suverän komponist. Och bandet visade att formatet håller. Det var en fin kväll: musiken vandrade in i och ut ur olika energifält, Pär-Ola Landins bas hade både djup och driv, och Strandbergs trumpetspel spände mellan exposition av det melodiska materialet, och ett både nyanserat och kraftfullt spel, med inkilade små, fria figurer.
Allra bäst kanske i J.J. Johnsons vackra Lament, som man gjorde helt utan sliskighet men ändå milt rörande: en sådan musik som egentligen kräver en större, elegantare hotellbars vemod. Projektet är, tycker jag, modigt. Och nödvändigt: man måste våga gå ner till denna grundläggande nivå, och där pröva hållbarheten både i traditionen och i det egna spelet.
Jag hoppas att Strandberg kan hålla gruppen arbetande i tjugo år eller så: detta är en exakthetens finstilta konst som bara kan vinna klarhet på tålmodigt arbete.
Ulf Olsson
Hotell Hellsten, Stockholm 15 september 2011
Emil Strandberg Trio, första set
Emil Strandberg tp, Pär-Ola Landin b, Sebastian Voegler dr
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här