En energistinn svängfest med souliga förtecken

Grand Soul & Jazz
Grand Hotel, Lund, 4 november 2017.

En av året behagligaste höjdpunkter är den traditionella jazz/soul-festen på ärevördiga Grand Hotel i Lund på alla helgons dag (den 4 november). Om jag inte räknat fel utgjorde den 30:e i ordningen inget undantag. Driftiga arrangörerna Annika Westman och Stefan A. Nilsson bjöd på en varierad meny med avancerad växelverkan inför en begeistrad publik i varierande åldrar.

Största utropstecknet blev en av världens främsta jazzviolinister (om inte den främste!), fransmannen Didier Lockwood. Tillsammans med landsmannen Adrien Moignard, gitarr, bjöd de på en hisnande uppvisning i den högre skolan vad gäller teknik, virtuositet och en aldrig sviktande spelglädje. Utan att förlora känslan av rytmisk beröring trots avsaknad av piano, bas, trummor. De bländande med ett fantastiskt musikantskap i bland annat I Got Rhythm i jet-tempo med sekundsnabba utmaningar, Sonny Rollins Pent-Up House och ofrånkomliga Django Reinhardts Nuages, som fick publiken helt andlös.

Lockwood är en förlängning av kollegor som Stéphane Grappelli, Jean-Luc Ponty och inte att förglömma Svend Asmussen vars betydelse han lovordade för mig i pausen.

Kanske mer än någon av de nämnda bär Lockwood begreppet jazzviolin till en stor konstart. Han kombinerar violinspelets tradition med jazzens uttrycksformer och fraserar rytmiskt ”riktigt”. Överför en del av blåsares spelsätt till felan och ger stråktekniken ett kapitel för sig – avslappnad med balans i alla tempon i otrolig fantasi, spelglädje, assimileringsförmåga samt enorm energi och koncentration.

I många solon finns fraser och intervaller som påminner om utvecklingen från bopen och senare tiders avancerade harmonik genom hans speciella musikaliska filter. Denna konsert kommer att ligga i medvetandet i många år av en fenomenal konsertuppvisning vilka numera i undantagsfall sällan infrias.

Basisten Patrik Bomans sextett Ambivalent var trots namnet en fullträff. Utgörande enbart originalkompositioner av Boman vilka blev fullödigt och applådretande utförda av framför allt blåsarna – överraskningen Magnus Wiklund, alltid suveräna och motiverat speltända Amanda Sedgwick, Jonas Kullhammar på Serge Chaloff-inspirerat barytonhumör och vilken sedan förra årets succékonsert på Grand (ihop med Anders Bergcrantz) blivit en favorit i stan, samt den stundtals bländande variationsrike pianisten Carl Orrje.

Här finns ingen beskedlig småbandsjazz i gamla invanda fåror. Desto mer fullgånget samspel av en grupp som finslipat sina bemödanden till glasklar färdig produkt. Verifierat med smidig elegans med sköna klangbottnar i Bomans kompositioner som Soul Searching, Alberts Melancholy, The Stomp, Cyber Sam och den Gullin-påverkade Happy Out There. En ytterst homogen grupp med personligt grepp om sin katalysatorverkande jazz från ”igår och idag”.

Sedan LaGaylia Frazier kom till Sverige 2001 har jag knutit henne till mitt hjärta sedan hon gav sångliga prov likt en ung Sarah Vaughan. Nu tog hon i från tårna i sin botaniserade soulbakgrund. En mäktig naturkraft som blev motiverat dränkt i ovationer och beundran. Det är svårt att placera henne i ett fack. Hon bländar ständigt i en äkthet och amerikansk proffsighet med en altstämma som kan vara både stålhård, dallrande ömsint men alltid uttrycksfull och intensiv.

Att hon auktoritärt fick sina musikanter att te sig som servitörer i soulfårans klassiker kändes konstnärligt medvetet. Inte minst hos svettigt intensive gitarristen Pelle Holmberg vilken utmanade henne till stordåd med sin passion, lyhördhet, intensitet och oaffekterade framtoning. LaGaylia blev jazz/soulfestens soulqueen och dompterade publiken i samsång precis som hon ville ha det i bland annat We’ve Already Won.

Och visst hade man det med råge i denna hellyckade jazz/soul-fest som även innehöll bland annat Jack McDuff-påverkade The Copenhagen Soul Trio meets Niels HP, estniska altsaxofonisten Pille-Rite Reis grupp vilka förenade skilda stilideal till en enda stor lycklig familj. Det blir tufft att överträffa denna fest nästa års allhelgonadag.

Christer Nilsson