En magisk hemmakväll hos Tom

Städer ska ha sina hemligheter, dolda vrår okända för de flesta av invånarna. Det kan vara en rivningstomt, eller en ny bar, eller graffitiväggen under en motorvägsviadukt. Det kan också vara vardagsrummet hemma hos Tom. Där står en flygel framför bokhyllan hemma hos Tom, och i rummet bredvid sitter hans hustru och lägger pussel tillsammans med en väninna, och med vem som har lust.

Där, i Toms vackra villa i en lite sliten del av Berkeley, produceras också konstiga ljud. Tom bjuder på vin och tilltugg, sedan lägger vi, de tjugotalet personer som vardagsrummet rymmer, så mycket vi har råd med till musikerna. Oftast är det lokala musiker, verksamma kring San Francisco-bukten, som framträder. Men häromveckan dök nästan oannonserat legendariske tonsättaren Christian Wolff upp, och spelade med en grupp kvinnliga improvisationsmusiker.

Kvällens första musiker, pianisten Matthew Goodheart, tvingar Tom att för första gången stänga altandörren under ett framträdande: grannen har klagat på oljudet. Vilket jag kan förstå: Goodheart lyckades inte skapa någon form, disparata idéer prövades, oväsen blev resultatet.

Mer av form hade saxofonisten Josh Allen: länge höll han en tydlig och intressant linje i sitt spel, med en puls att stödja sig mot, ofta markerad med klaffljuden. Men han lyckades inte riktigt hålla sig kvar i formspråket – och då tappar musiken sin logik, och reduceras, återigen, till spridda öar av oväsen.

Ville man vara elak, kunde man nog beskriva dessa två soloframträdanden som alltför självupptagna – vilket alltid är faran för solisten.

Efter lite mer vin och snacks och konversation i pausen så blir vi fjorton personer kvar till andra set – men det är då det händer. Och när improv händer, så blir det gärna magiskt. Theresa Wong på cello och röst, och Kjell Nordeson på slagverk, spelade med en helt annan exakthet, med en precision som egentligen var häpnadsväckande eftersom detta var första gången någonsin de spelade ihop. Det handlade inte om att uttrycka sig själv, utan om att lyssna och i dialog forma ett språk.

Nordeson använde mycket korta klanger, hejdade efterklangerna, men spelade mycket dynamiskt. Wongs spel grundas på klassisk teknik, då och då smyger hon in en klang så som cellon kanske en gång var tänkt att låta. Och så lägger hon till rösten, för att strax låta en melodisk musik övergå i talsång, Nordeson gnisslar med en stråke mot cymbalkanten, cellon tar över de korta tonerna, och strax gungar duon i en ljudvärld stor som kom den ur en orkester.

Wong sjunger koreografiskt, med handen framsträckt, Nordeson spelar fantastiskt över hela sitt (lilla) set, Wong låter rösten få ett operamässigt vibrato, Nordeson spelar med fingertopparna på sina instrument, övergår till ett intensivt, men hela tiden alldeles exakt, spel med vispar.

Och båda musikerna vågar avstå från att spela, vågar tystna inför den andres spel. Det är fantastiskt bra – och ett andra nummer blir helt annorlunda. Det börjar nästan grovt, tungt arbetande, Nordeson arbetar hårt med klubbor, Wong hämtar ur Nordesons spel upp en nästan studsande musik.

Magiskt, alltså: en måndagkväll hemma hos Tom.

Ulf Olsson

Theresa Wong och Kjell Nordeson, Tom’s Place, Berkeley, Kalifornien, 4 april 2011