En minnesvärd konsert med Shai Maestro Trio

Shai Maestro Trio
Kulturhuset, Stockholm Jazz Festival, 12 oktober 2018.

Så snart Shai Maestro Trio äntrat scenen står det klart för den fullsatta hörsalen att det kommer bli en minnesvärd konsert. Shai Maestro inleder med att förklara att de inte har någon fastställd låtlista utan att improvisationerna över utvalda låtar ”bildar en båge” vars slut inte kan fastställas på förhand.

Med den pinfärska ECM-produktionen The Dream Thief i bagaget är den helisraeliska trion – samtliga medlemmar har dock Brooklyn som bas – på spelhumör. En svaghet, om någon, är att peruanske basisten Jorge Roeder bytts ut mot Barak Mori, som inte känns lika självklar och förtrogen med materialet som Roeder. Mori blir emellanåt för avvaktande och kompar snarare än improviserar.

Fast Maestro lider inte av några divalater. Han ger sina medmusikanter nästan lika stort utrymme som sig själv, och är mycket uppmärksam på deras önskemål om att gå på musikalisk utflykt. Framför allt gäller detta batteristen Ofri Nehemy, som han sällan släpper med blicken för att uppfatta dennes rytmiska finesser.

Antar och hoppas att Sveriges Radio spelade in den här konserten. Shai Maestro Trios musik är något helt annat live än på skiva. Det finstämda stycket The Forgotten Village får helt andra kvaliteter – ett än mer markant och elegiskt anslag, än snabbare och frijazzigare transponeringar och synkoper. Trion har lika roligt som publiken på exkursionen.

Även Gal (”våg” på hebreiska) – hyllningsstycket till Maestros syster som inleder det klassiska albumet The Road To Ithaka – river ner många publika utrop. Och i New River, New Water är det han själv som med plötsliga ”yeah” och ”ya” hetsar basen och batteriet till tonala krumsprång i en jazzrockig utflykt. Publiken på bänkraden bakom är i närmast extas.

Många av styckena har en minimalistisk, nästan sakral klang i Arvo Pärts tintinnabulistiska anda. Maestro berättar att han fick möjlighet att sitta i Bremens Sendesaal och i lugn och ro analysera olika klangers kvalitet. Men han är komponist och konstnär nog att inte falla i fällan och göra det för slipat och snyggt. Så fort det blir just det lägger han till en snabb taktförskjutning, en dissonans för att solka den polerade ytan. Lika insiktsfullt som nödvändigt, och lite punkigt.

På slutet hänfaller han – i likhet med sin forne kumpan, basisten Avishai Cohen – dessvärre åt allsång. Fastän en bokstavlig tolkning av From One Soul To Another tenderar konserten att ända i ett antiklimax, i ett Så som i himmelen för jazzkatter. Men trion reparerar skadan med att komma in igen och dra av det kanske bästa och mest intrikata stycket för kvällen.

Publikens respons är översvallande. Trion svarar med samma mynt. Maestro förklarar att Sverige har en särskild plats i hans hjärta. Inte bara för att hans farmor var svensk utan även för att Umeå var den första stad utanför New York att bjuda in honom efter han inlett sin solokarriär 2010. Välkommen åter, Maestro!

Rikard Rehnbergh