En ny, subtil och sentimental Fire! Orchestra

Fire! Orchestra
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm 24 augusti 2017.

Subtilitet är inte det första ordet som dyker upp när man tänker på Fire! Orchestra. Men när de nu omformerar sig till sin fjärde upplaga händer det. I ett helt nyskrivet stycke – så nytt att det inte ens har ett namn och bara har repats i två dagar – löses den vanligtvis så kompakta väggen upp. Till och med grooven försvinner ut i periferin för en stund. Men kanske visar dess frånvaro på dess styrka? Dess betydelse för fenomenet Fire! Orchestra blir ju så tydlig att den framkallar fantomsmärtor när den inte finns där.

Sentimentaliet har heller inte varit ett ord förknippat med Fire! Orchestra. Sedan bandet maxade på cirka 30 personer har medlemmar kommit och gått. Det centrala har varit trion Fire! med saxofonisten Mats Gustafsson, basisten Johan Berthling och trumslagaren Andreas Werliin. I sin nya uppsättning – i vad vi för dagen möjligen kan kalla för rymdkapseln eftersom tillställningen inleds av ett samtal om rymden och dess inverkan på människans perspektiv – plockar de bland annat in en stråksektion med Anna Lindahl, fiol, Katt Hernandez, fiol, och Leo Svensson, cello. Ett genialt drag som sätter prägel.

Konserten börjar något försiktigt med tunna klanglager i rörelse. Korta fraser glider in och ut i ett mycket abstrakt landskap. När Berthlings långsamma groove på elbas kommer in känns ändå allting igen. Tillbaka i omloppsbanan. Men såväl Berthling som hela orkestern är betydligt mer avskalad än vanligt – lättare i steget, mer svävande. Gustafsson barytonsax dyker upp, Christer Bothéns basklarinett, ett kort solo av trumpetaren Susana Santos Silva, ett gemensamt tema av stråkarna, sång av Mariam Walletin och Sofia Jernberg. I denna form blir de dynamiska förändringar så tydliga – och när Gustafsson sätter fart i sin baryton får det så mycket större effekt. Den 13 personer starka orkestern används överlag väldigt smakfullt. Och det är fantastiskt vilken kvalitet den har.

I musiken är den övergripande strukturen tydlig och enkel. Inledning, långsam groove, uppbrott, ny groove (med kontrabas) där en makalös version av Robbie Bashos fantastiskt vackra Blue Crystal Fire ingår, slut. Enkelheten ger kraft, men det är i det finstilta som det mesta av godiset går att finna: detaljerna, perspektivförändringarna, lagren, färgningarna. Den musikaliska kvaliteten är märkbar, så också den instrumentala. Trots den stundtals lågmälda framtoningen ges stor plats åt improvisation. Per Texas Johansson bubblar skönt på sin bassax, Isak Hedtjärn är stark på sin klarinett, Alexander Zethson tillför ett harmoniskt språk på pianot plus alla andra redan nämnda.

En detalj, eller kanske är det fundamentalt, är det nämnda uppbrottet. Berthlings bas upphör. Hans betydelse blir då så naket uppenbar, utan grooven förflyttas helhetsintrycket till något helt annat där det abstrakta vinner över det greppbara. Som influens slår konstmusiken ut rocken för en stund. Snacka om perspektivförflyttning med ytterst enkla medel.

Fire! Orchestra går uppenbarligen in i en ny era. Denna konsert är den bästa jag sett med dem. Bortom det välgörande reningsbad som tidigare upplagor har medfört med sin kraftfulla intensitet, har jag saknat det subtila. Nu finns det där! Det är precis så som Wallentin och Jernberg sjunger: ”Nothing is, nothing are, nothing were, nothing will be – until you set it free”. Och det gäller alltså även för Fire! Orchestra.

Magnus Nygren