En strålande och unik skatt i Sveriges jazzskattkista

Klabbes Bank
Scalateatern, Stockholm Jazz Festival, 10 oktober 2016.

Övertonerna skorrar i luften på en nästintill fullsatt Scalateater. Att höra Klabbes Bank live är mer som att lyssna på ett åttio minuter långt ljudkonstverk än att gå på en vanlig konsert. Elektroniken tar ofta mer plats än de akustiska instrumenten och många av kompositionerna går omärkligt in i varandra. De elektroniska ljudväggarna för tankarna både ute i rymden och under ytan. Ibland låter musiken som rymdrock och i de mest bombastiska delarna som musik på ett undervattensrave, eller till och med som en klassisk dödsmässa fast i ett högintensivt jazzformat.

Blåset är ibland vågat ljudsvagt. Kanske beror det på den stora scenen, ljudet i lokalen, på att det är svårt att hitta en balans mellan det elektroniska och akustiska eller så ska det vara precis så, för att utmana jazzörats förutfattade meningar om konventionella bandroller. Kvällens huvudpersoner är i alla fall den lotsande Klas ”Klabbe” Hörngren som kapell- och synthmästare och trummisen och noise-experten Martin Öhman. I år har Klabbes Bank spelat ihop i tretton år och fyller alltså tonåring. Jag tycker det märks särskilt på kommunikationen mellan synthar och trummor, som är rolig att följa under kvällen. En av kvällens höjdpunkter är Martin Öhmans noise-solo som tas emot av en jublande publik. I I’m the Sea från senaste skivan Z får den fina blåssektionen med Pontus Hedström på saxofon, Thomas Backman på sax, klarinetter och flöjt och Kristoffer Alehed på trombon, glänsa extra mycket. Vissa snabba och snärjiga blåsslingor får mig att tänka på norska saxofonisten Hanna Paulsberg. Vilket i sin tur får mig att tänka på hur mycket det pratas om att Norge producerar så enormt mycket framåt och nyskapande musik. Det håller jag med om. Men det gör ju Klabbes Bank, med sitt helt egna sound, i sådana fall i allra högsta grad också. Klabbes Bank är en strålande och unik skatt i Sveriges jazzskattkista.

Anna Berglund