En svängig, skojig och sammansvetsad konsert med LSD

LSD (eller LSDz, som de kallar sig när de spelar Hawaii)
Unity Jazz, Göteborg, 14 september 2018.

Ville utsätta mig för LSD, tre musiker med många järn i elden, något jag absolut inte ångrar. Anförare och snacksalig, vitsig presentatör – den oförliknelige rytmdirigenten Daniel Fredriksson. På kontrabas sågs den elegante Martin Sjöstedt, medan en Fredrik Lindborg i full blomning på blåsinstrument kreerade härligt varierade melodier. LSD har gjort några skivor, varav den senaste, Hawaii, såldes via hårdlansering emellan spelningens tre set. Har hört Fredriksson, Sjöstedt och Lindborg live åtskilliga gånger senaste decenniet, dock ej tillsammans på trio. Stockholmarna välkomnas av värden Fredrik Rixman genom en känd slogan: ”Vi bygger broar.” De var inbokade på Unitys lilla scen även kommande kväll.

Dessa medelålders herrar tillhör gräddan av våra jazzdignitärer. Noterar omgående hur tajt det låter. Var och en vet precis vad de ska göra och hur instrumenten ska samverka. Att Fredriksson impulsivt tar nytt beslut i ett intro, förändrar inte något i sak. Vad som utmärker LSD är tvära kast, vilket innebär stor spridning av stilar. Från hetsig bebop över blues och swing till värdigt framåtskridande ballader. Skulle tro att de är helt unika beträffande djupdykningarna i ”dansbandsträsket” (Fredrikssons uttryck), som just Hawaii består av. Man grejar att lira med finess och samtidigt få oss att skratta, när mer eller mindre utslitna refränger uppenbarar sig, försvinner i jazziga mönster för att återkomma som hastigast. Egentligen en genial idé att formatera mesiga importer som Jag vill vara din, Margareta, Mitt eget blue Hawaii och Leende guldbruna ögon. På repertoaren hade de därtill ett antal original och flera Ellington-klassiker. Vidare framfördes en underbar The Man I Love. Arrangemang och egna låtar har som regel duktige Fredrik Lindborg som upphovsman.

Konserten inleds med studsande bop och avrundas flera timmar senare med ett knippe svenska låtar importerade från nämnda dansbandsträsk, följt av Gullin i extranumret. Mitt i skenbart oberäkneliga eruptioner fungerar Sjöstedt med ackuratess som en samlande kraft, kliver längst fram bara några få gånger med accentuerade basgångar. Lindborg är på hugget varje gång jag ser honom på scen. Ändå påstår jag att han var extra inspirerad denna afton, oavsett om tenor-, barytonsax eller basklarinett trakterades. Hans melodisinne och tekniska kunnande håller enormt hög standard. Mannen som personifierat Dompan på bioduken lirar så fullödigt att mina tankar går till legendarer som Lester Young och Gerry Mulligan. Fredriksson är en komplett trumslagare! Han som ofta intagit en diskret attityd, släppte mestadels fram en tuffare stil, tyckte om att gå loss och attackera hårt spända trumskinn och cymbaler.

Det var en fröjd att lyssna på tre dedikerade, högklassiga musiker med förkärlek till smittsamma harmonier och överraskande infall. Kul med musik som antingen kränger och frustar eller glider sakta och mjukt. När året ska summeras är det troligt att konserten kommer hamna väldigt högt upp på min årsbästalista.

Mats Hallberg