Ett axplock från Copenhagen Jazz Festival 2013

Copenhagen Jazz Festival grundades officiellt 1979. Den 35:e upplagan bjöd på mer än 1 200 konserter på drygt 100 olika spelarenor under 10 intensiva dagar, 5-14 juli.

Här fanns något för alla smakriktningar: Neworleansjazz, swing, modern jazz, fusion, avantgarde, latinjazz. Internationella stjärnor, inhemska artister och svenska musiker kunde höras i såväl stadens centrala delar som i Frederiksberg, Valby, Nørrebro, Vesterbro, Østerbro, Amager och Rødovre.

De mest frekventerade spelplatserna var de mindre, intima klubbarna 5:e, KB18, Jazzcup, Jazzhouse, Montmartre, Huset och La Fontaine samt de större arenorna Islands Brygge, Det Kongelige Teater, Konserthuset och Statens Museum for Kunst.

Här några minnesvärda stunder som OJ:s reporter Patrik Sandberg tog del av:

Danska slagverkarna Marilyn Mazur och Kresten Osgood uppträdde i flera olika formationer under festivalen. Mazur med sin obevekliga scennärvaro var som vanligt uppfinningsrik bakom slagverksarsenalen – lika äventyrlig i sin musik som i valet av instrumenten.

På Jazzhouse uppträdde hon med sitt Spirit Cave-projekt där norrmännen Nils Petter Molvær trumpet, Jan Bang elektronik och Eivind Aarset gitarr ingick. Kvartettens tonspråk var nästan andligt laddat med inspiration från det sublima nordiska landskapet.

Svävande, lyrisk jazz med stora öppna ytor och magnifika ljudmattor med ett visionärt sound som omfattade både det mjuka och det experimentella i en lyckad fusion. Musiken mejslades ut på ett närmast impressionistiskt sätt, mycket gripande och tilltalande.

Humor och lekfullhet präglade den spektakulära trumslagaren Kresten Osgoods – trummor och vrål! – spelning på Huset. Tillsammans med sin trio Hvad er Klokken? bjöd Osgood på en omtumlande och furiös midnattskonsert med mycket hjärta.

Mazur och Jonas Kullhammar gästade Osgoods trio med medryckande finlir; avspänt och chosefritt var ledorden. Senare under festivalen fick Osgoods band besök av innovativa trummisen Sunny Murray och svenska trumpetarässet Goran Kajfes.

Stjärnbasisterna Marcus Miller och Richard Bona delade scenen med sina respektive grupper på Det Kongelige Teater under en dryga fyra timmar lång glödande show, som sedan länge varit slutsåld. Hisnande harmonier, sköna melodier och en stor dos ödmjukhet kännetecknade båda dessa ekvilibristers konserter.

Basikonen Miller kom med sitt relativt unga team som bildat stommen i hans band sedan Tutu Revisited-turnén 2009: Sean Jones trumpet, Alex Han sax, Louis Cato trummor, Adam Agati gitarr, Brett Williams keyboards. De framförde mestadels material från senaste skivan Renaissance.

Kemin i gruppen har intensifierats ytterligare ett snäpp sedan jag hörde den för ett par år sedan. Osviklig timing och sväng höll genom hela spelningen som växlade från böljande jazzfusion till hardbopfunk. Minnesvärd blev den 15 minuter långa covern på Wars Slippin’ Into Darkness. Likaså Millers Blast! och den laddade balladen Gorée, då han plockade fram basklarinetten, var mycket hörvärda.

Spelglädjen formligen bubblade hos det tighta sexmannabandet – först två och en halv timme senare, efter två encores, fick de lämna scenen.

Karismatiska, ständigt leende kamerunska basisten Richard Bona är i likhet med Miller en stark låtskrivare och prominent bandledare. Han rör sig i samma jazzmarker som Miller men med starkare drag av latinska och afrikanska rytmer.

Bonas kompositioner kändes igen på sin lekfulla elegans och intimt laddade atmosfär som andades fritt till hans finstämda bas och tenorstämma – och t o m ukulele i ett par nummer.

Några av Bonas hits framfördes men även nytt, inspirerande material från en kommande skiva somtycks flirta tydligt med Paul Simons Sydafrikaplatta Graceland. Utropstecknet blev dock Bonas makalösa tolkning av Weather Reports och Jaco Pastorius Teen Town som trollband publiken.

Temperaturen höjdes ordentligt på teatern även under konserten med avantgarde-saxofonisten David Murrays Infinity Quartet och spirituella sångerskan Macy Gray. Till största delen var låtarna hämtade från Murrays senaste skiva Be my Monster Love, där Gray gästar.

Murrays tenorsax ekar lika delar Ben Webster och Albert Ayler, Grays soulbeslöjade stämma skulle kunna beskrivas som en skön crossover av Billie Holiday och Eartha Kitt. Mest minnesvärd blev den lysande versionen av Duke Ellingtons In my Solitude, en hyllning till just Holiday.

När Gray mot slutet av konserten rev av sin superhit I Try lyftes taket på Det Kongelige Teater. Spelsugna Murray och Gray hamnade senare på Montmartre på ett nattjam som redan nu kallas legendariskt.

Festivalens kanske största affischnamn, dagens främsta jazzsångerskor Dianne Reeves och Cassandra Wilson, lämnade ingen besviken med sina bejublade konserter. Grammybelönade Reeves uppträdde på ett utsålt Konserthus. Hennes sammetslena, magnifika stämma behärskar alla nyanser och oktavlägen galant, hennes stämband rymmer lika delar jazz, soul och r&b.

Har man en mamma som heter Martha – som i Martha & The Vandellas – faller det sig kanske naturligt. Från första till sista tonen höll Reeves och hennes kvartett åhörarna i ett tight grepp. Reeves har hunnit bli 56 år men hennes stämband känns fräschare än någonsin. Scatsången är hennes mest karaktäristiska kännetecken; hon fick ofta chans att visa fina prov på den under konsertens dryga två timmar.

Reeves mångåriga samarbetspartners, parhästarna pianisten Peter Martin och gitarristen Romero Lumbado, gav spelningen ett extra lyft med sina läckra inpass. Reeves personliga tolkning av Stormy Weather blev oförglömlig, likaså det fantastiska, telepatiska samspelet i duetten med Lumbado i Our Love Is Here To Stay och i den raffinerade covern av Fleetwood Macs Dream. Kan inte annat än instämma med skribenten i Politiken som utnämnde Reeves till jazzens svar på rockens The Boss, Bruce Springsteen. Reeves var en av festivalens absoluta höjdpunkter och detta var tveklöst den bästa show jag upplevt med henne de senaste tio åren.

Karismatiska Mississippisångerskan Cassandra Wilson har under sin framgångsrika karriär vandrat längs en mängd olika musikaliska vägar. På Det Kongelige Teater gav hon en konsert med sin trio, och efter en trög startsträcka böljade det fram en skön mix av jazz och Delta-blues, som är Cassandras signum. Mestadels var musiken hämtad från färska skivan Another Country, men också äldre material som Belly Of The Sun framfördes i hörvärda versioner. Wilsons rökiga altstämma och smidiga frasering blir bara mer njutbara och oemotståndliga med åren. Hon besitter en enorm tonsäkerhet och slående sensualitet. Bäst är hon när hon närmast viskar fram tonerna, som i konsertens höjdpunkt, Passion.

Ett annat behagligt minne blev den mångfasetterade polska trumpetaren Tomasz Stankos konsert på Jazzhouse. Stanko, nu 73 år, är bred i sin spelstil, djup i sitt angreppssätt, samtida i sitt förhållningssätt, traditionsbärare i sina kompositioner, europeisk i sitt temperament men samtidigt typiskt amerikansk i sin öppenhet – en mycket tilltalande kombination.

Stanko uppträdde med sin nyfunna kvartett (Ben Street bas, David Virelles piano och Gerald Cleaver trummor) och materialet jag hann höra under konsertens andra set var mestadels plockat från nya skivan Wislawa som rymmer många starka teman, som balladen Oni. Energin och samspelet var närmast gnistrande, kompositionerna växelvis vemodiga, luftiga, impressionistiska och meditativa. Stankos trumpet hördes över hela registret i ömson korta ömson långa solon, medan det stundtals något återhållsamma ensemblespelet främjade gruppdynamiken på ett smakfullt sätt. När tempot plötsligt blev snabbare och tonläget friare förstärktes trumslagaren Gerald Cleavers drivande spel och Stankos elasticitet av den kubanska pianisten David Virelles latinska tonflöde.

Hardcore-jazzspisarna vars hunger inte stillats av konserterna kunde ta sig över bron till Christiania eller till Montmartre eller närliggande småklubbar där jam pågick till tidig morgon. Lyckan var fullkomlig när förvånade åhörare sent på natten på Café Teatrets caféscen fick se saxofonisten Joe Lovano agera trumslagare till saxofonisten George Garzone och pianisten Kenny Werner i ett häftigt jam. Det hela mynnade ut i Werners magiska solopianotolkning av You must Believe In Spring av Bill Evans.

Ögonblick som dessa gör Copenhagen Jazz Festival unik i sitt slag, en överraskningarnas festival. Ljuv musik uppstår när hundratals jazzartister befinner sig i staden samtidigt.

Text och foto: Patrik Sandberg

Copenhagen Jazz Festival 2013

David Murray Infinity Quartet med Macy Gray, Cassandra Wilson, Dianne Reeves, Marcus Miller, Richard Bona, Tomasz Stanko, Kresten Osgood, Marilyn Mazur, Nils Petter Molvær, Jonas Kullhammar m fl.