Expansiv  fullträff  med  The Groove Extension på Nef

The Groove Extension, Jazzföreningen Nefertiti på Valand, Göteborg19 januari 2024 

The Groove bildades för drygt tio år som ett tribute-band till Jimmy Garrison. Av deras fyra skivor, varav de senaste med tillägget Extension, finns från min sida förtrogenhet med de gjorda för utökad sättning (recenserade Extension II i JAZZ/OJ). De halvdussin gånger jag hört gruppen i olika format live har resulterat i ett par uppskattande recensioner. I fjol spelade man i Stenhammarsalen, vars utfall deras låtskrivande basist Kjell Jansson ser som en höjdpunkt. Förutom frontande Jansson består The Groove av den smått legendariske batteristen Anders Kjellberg samt mycket duktige träblåsaren Björn Cedergren. På Valand kompletterar den senast nämnde sina fraser på tenorsaxofon med såväl klarinett som basklarinett. På scen finns i princip samma formation som på senaste albumet. En hyfsat stor publik skådar förnämlig stråksektion i form av Stina Jansson på violin och sång jämte Emma Augustsson på cello. Mångsysslaren Bror Gunnar Jansson sjunger, reciterar och använder diskret elgitarr och tenorsax. I andra upplagor av Extension har pianist ingått. Apropå duon man kan ge epitetet giganter från Göteborg, är min minnesbild att Jansson & Kjellberg (vilka högst rättmätigt äntligen porträtterats i JAZZ) tidigare i karriären sällan samarbetat.  

 Det börjar boppigt uppfriskande med skenbart sökande sound. Under två generösa set genomgår musiken åtskilliga spännande skiftningar. Utan att på något sätt bli ohanterligt spretig förmedlas en rik flora av eggande uttryck. I sekvenser färgar kvinnornas stråkar förunderligt, fast skulle ändå inte när det inträffar kalla soundet för kammarjazz. Kontrabasisten träder fram i omgångar, sköter oftast sysslan att backa upp i stället för att agera dominant bandledare. Sätter likväl distinkt prägel genom sinnrika arr, intelligenta kompositioner, pregnanta intron samt fängslande tonsättningar av Ferlin och Kent Andersson. Servar oss dessutom låttitlar och stänk av Göteborgshumor.  

 Sugs in i ett flöde med fyllig akustik där riktning ändras gradvis eller hastigt. Harmonik och rytmik samspelar raffinerat. Med icke kopierbara Anders Kjellberg i uppställningen accentueras naturligtvis det rytmiska i sofistikerade sekvenser.  Ser i övrigt till att mästerligt hålla soundet sjudande och puttrande. Gott om utrymme att brodera ut melodier ges till Björn Cedergren, vars insatser övertygar stort. Bekräftar vilka anmärkningsvärda avtryck han är kapabel till oavsett omgivning, storband såväl som i mindre konstellationer och egna grupper.

Fäster mig vid endera tät struktur eller luftigt utforskande sekvenser. Överhuvudtaget utgör repertoarens spännvidd ett slags signum, vilket  symboliseras av den händelserika svit som inbegriper en signifikativt dyster och drabbande Ferlin-dikt, fint framsjungen av Bror Gunnar Jansson. Crossover-estetiken och upptäckarlusten hos The Groove Extension anförda av äldsta personen på scen, belyses lämpligen genom att lyfta fram stundtals kontrasterande klimax. Syftar på berörande tonsättning av visa på text av geniet Kent Andersson, dramatiska tempostegringen i Mingus-rusiga Boogie Stop Shuffle, spänstiga öppningen på andra set tillägnad Coltrane, innerliga balladen Vit som svart, introt på cello, duetten med Bror Gunnar och Stina, rytmsektionen som vid ett tillfälle agerar raffinerat understöd åt stråkar och basklarinett, Björn Cedergrens spirituella dimension på tenor i hyllning till Gunnar Lindgren, enormt busigt moment som möjligen lånade från Stravinskij  samt ett läckert intro på pukor och virveltrumma.  Som ni märker fanns mycket att glädjas åt.