Expressivt och fridfullt med Dave Douglas på Fasching

Dave Douglas Quintet, Fasching, Stockholm, 21 januari 2023.

Den amerikanska trumpetaren, kompositören och bandledaren Dave Douglas CV är lika imponerande som det är svårt att överblicka; antalet skivor är bortom min kontroll. Som sideman har han spelat med de verkligt intressanta, som Horace Silver,  Anthony Braxton och John Zorn. Och i hans egna grupper har storheter som Bill Frisell, Uri Caine och Joe Lovano medverkat. Sedan närmare 20 år driver den flitige Douglas det egna skivbolaget Greenleaf Music. Det behöver väl inte ens sägas att han också har en egen pod (sällsynt hörvärd dessutom).

Douglas arbetar gärna tematiskt, i hyllningar till musiker (Dizzy Gillespie, Mary Lou Williams med flera) eller till kämpande personer i en orättvis värld (skivan Witness). Han har till och med skrivit ett längre verk inspirerat av det berömda altarskåpet i Sint Baafskatedralen i Gent. Det senaste projektet bygger däremot på de femton så kallade Vallfartssångerna i Psaltaren (nr 120-134). Musiken finns tillgänglig på två album, varav bara den första är utgiven i fysisk form. Det är med denna musik som Dave Douglas kvintett har turnerat i Europa – nio konserter på lika många dagar, med avslutning i Stockholm.

Om psalmernas andlighet också förmedlas i musiken låter jag vara osagt (Douglas berättade förövrigt inget under konserten om musikens underliggande tema, nämnde bara att kvintetten framförde en svit), men det är kraftfullt verkande musik utförd med lika delar beslutsamt allvar och gott humör. Musiken rör sig från hämningslös utlevelse till det fridfullt serena. Stilistiskt befinner sig Douglas någonstans mellan postbop och frijazz. Hans kompositioner är distinkta, men knappast sångbara. Det gäller inte minst i den där låten med en melodislinga som mest liknar en skalövning, men en skalövning som gått överstyr, eller i de mest halsbrytande kompositionerna i uppdrivet tempo, där Douglas visar upp allt som han har lärt sig från bebopen och Ornette Coleman. Extra verkningsfullt blir det när de hypersnabba melodierna spelas unisont mellan trumpet, saxofon och piano.

Douglas kvintett tolkar musiken med en självklar auktoritet – disciplinerat och lössläppt på samma gång.  Trummisen Rudy Royston och basisten Nick Dunston lyckas bibehålla intensiteten i musiken och levererar meningsfulla solon, medan tenoristen Jon Irabagon bygger vidare på Coltrane, men med ett eget, kraftfullt tonfall. Douglas själv har en fyllig trumpetton – stundom tänjer han på tonerna likt Lester Bowie – och han fraserar med knivskarp precision. Höjdtonerna plockar han som vore de fallfrukt.

Men den stora sensationen för mig denna kväll var ändå pianisten Marta Warelis, född i Polen men numera bosatt i Nederländerna. Hon är i första hand en fritt improviserande musiker (hennes  soloskiva A Grain Of Earth bör ingen missa), som gärna tar till preparerat piano, något som också skedde under konserten. Warelis har konsertpianistens lätta anslag, men kan också blir furiöst utlevande med slagverksliknande utfall i Cecil Taylors efterföljd. Men främst fastnade jag för hur hon ackompanjerar solisterna. Eller snarare, hon kompar sällan i traditionell mening, utan improviserar gärna parallellt med den solospelande blåsarna – utan att gå i vägen för dem. Det gör musiken än mer komplex och kollektiv till karaktären.