Expressivt och kontrastrikt med Immanuel Wilkins

Immanuel Wilkins Quartet Fasching, Stockholm Jazz den 23 oktober 2022

Altsaxofonisten Immanuel Wilkins är ett stjärnskott på den amerikanska jazzhimmeln. Endast 24 år gammal, men han har redan släppt två uppmärksammade och kritikerhyllade album på Blue Note, Omega som kom 2020 och nyligen släppta The 7th Hand. Wilkins ingår även i vibrafonisten Joel Ross grupp med vilka han gästade Fasching förra året. Men nu var han tillbaka med den egna kvartetten och gjorde en en kontrastrik spelning, som mycket väl speglade hans mångsidighet både som solist och kompositör.

Första set inleddes med ett högoktanigt besök i Coltraneland. Pianisten Micah Thomas byggde upp en starkt driven intensitet som Wilkins tog över och drog ut mot en rätt avlägsen brytpunkt, där trumslagaren Kweku Sumbrys alltmer kaskaderande spel till slut tvärt satte stopp. En andlös inledning som nog förvånade många, men direkt satte en av Wilkins poler på spelplanen. En efterföljande lyrisk ballad gjorde en motsvarande markering i den andra ändan av spelplanen. Därefter rörde sig gruppen mestadels kring det kraftfulla, intensiva och expressiva området. Wilkins bryter ofta av, byter riktning och stämningslägen i sina kompositioner och blandar in element av såväl gospel, karibiska rytmer och tvärtakter som mer fria jazzelement. Det blir mäktigt och matigt inom en strikt hållen ram, där melodiska grundteman återkommer i repetitiva mönster, ibland i långa transartade sekvenser. Det är starkt, det är komplext och utmanande.

I andra set bytes riktning och planhalva, då gruppen spelade material ifrån skivan The 7th Hand. Här kommer en annan sida av Wilkins musikaliska persona fram, den sofistikerade, återhållsamma lyrikern. Stämningsläget blev stundtals sakralt och andäktigt i en mjuk, sökande samverkan med kammaraktiga förtecken. Basisten Rick Rosato klev flera gånger fram med ett subtilt, melodiskt lätt basspel. Likaså Sumbrys anslag var stundtals fjäderlätt med ett flitigt användande av vispar. Men gruppen slutade som de började med ett expressivt högtrycksnummer, där gränserna flyttades mot mer fria och rörliga former.  Extranumret var en meditativ, lågintensiv, flyktig ballad, där de små gesterna fick spelrum.

Immanuel Wilkins har bara börjat staka ut sin musikaliska färdväg. Riktigt hur färdplanen kommer att ser ut är nog inte förutbestämt. Men att resan för denna mångbottnade musiker har börjat, det fick vi flera övertygande bevis denna Stockholm Jazz:s sista kväll!

Ulf Thelander