Falkenbergs Jazzdagar – pålitlig och vital tradition

Text: Mats Hallberg Foto: Magnus Karlsson

 

Falkenbergs Jazzdagar,  Hwitans Trädgård 20/7 och 27/7 2022.

Två onsdagar hade i år reserverats för Jazzdagarna. På scen leds verksamheten som alltid med elegans av i första hand kapellmästaren från staden, det vill säga gitarristen och låtskrivaren Ewan Svensson.  Blev hyfsad uppslutning i närmast perfekta förhållanden även om Randy Brecker borde lockat fler. Avgörande faktorer fungerade till fyllest såsom ljud, faciliteter och god stämning. Omhändertagande anda har under 35 år bidragit till att locka stjärnor.

Oerhört flexible kapellmästaren hade olika sättning med sin trio. 20 juli omgavs han av basist Mattias Svensson samt trumslagaren Zoltan Csörsz, vilka ingår i Jan Lundgrens ordinarie trio. Veckan därpå bestod husbandet av veteranen Yasuhito Mori jämte batterist Magnus Gran (sist nämnde tillhör ”inventarierna” på Jazzdagarna).

I inledande akt backas trombonisten Karin Hammar förtjänstfullt upp av nämnd trio. Hammar varvade egna och andras låtar.  Angenäma spelningen kickas igång med en somrigt lättsam version av Milton Nscimentos  Vera Cruz, som inbjöd till avancerat dekorerande. Portugisiska visar sig vara en sammanbindande länk för flera melodier. Att trombonisten till och med framför en sång på detta språk får betecknas som extravagant. Det rikt varierade programmet innehåller i övrigt en kompott av blandgodis. Från stolt blues över Miles-doftande elektronik till New Orleans-gung och en blinkning till husguden Wayne Shorter. De två sist nämnda pralinerna är illustrativa exempel på en mycket produktiv kvinnas kreativitet. Trion ramar in och smyckar ut så att det står härliga till, vilket kulminerar i Imprints där svängrum avsätts för ypperliga klanger plus en vild slutfas på Ewans Gibson Les Paul och Zoltans trumset. En annan höjdpunkt inträffar i en övergång från intensivt musicerande påhejat av inspirerad rytmläggare till stämningsfull ballad. Gästande solist tillhör ju toppskiktet på blåsinstrument, vilket ju mången tv-producent känner till. Det fina i kråksången är att hon aldrig i sina konserter överger sina melodiska toner. Kort och gott en mycket bra konsert!

Vid 76 år ålder rör sig Randy Brecker inte obehindrat, men några hinder musikaliskt märks inte. Tvärtom förbluffar energin och gnistrande stilistiska finesser. Den smått legendariske trumpetaren har ett fantastiskt cv, också bortom jazzens domäner som omfattar en karriär på över ett halvt sekel. Uppseendeväckande nog är det frågan om ett återbesök.   Förhoppningar om magi hos oss som hört honom live infrias, tillsammans med i princip samma manskap som förra gången.  Original av Brecker samt tre alster signerade Ewan Svensson framförs.  Instrumentalisten skulle stjäla showen om egot varit större. Istället demonstreras formidabel teknik – växelvis på trumpet och flygelhorn – utan att husbandet marginaliseras. Konserten formas till en minnesvärd helhet, eftersom Brecker tydligt pushar, bereder plats. Mattias står för sensitiv stadga, ett par gånger på elbas. Ewan, ibland genom inkorporerat reverb, ger oss högklassiga solon medan Zoltan i egenskap av pådrivare spelar enastående.  Kreativa processen med den forna fusionfantomen i centrum, får underbart utlopp i till exempel There´s A Mingus Amonk Us, Dirty Dogs, Deep Shit (som lånat tema från Herbie Hancocks funkperiod), Some Time Ago (hyllning till Art Farmer/ Jim Hall) samt Ewans Early Meeting och ”baklängesreggae” Eagle Eyes.

Nästkommande afton kickas igång med en färgstark dam på den förlängda scenen med ny ljusrigg ovanför, nämligen sångerskan och pianisten Liane Carroll med cirka femton album i bagaget. Även hon har gästat Jazzdagarna tidigare. Röstmässigt påminner engelskans skarpslipade patos om Nina Simone och i viss mån Carmen McRae, dock utan att vara nära deras själsliga djup. Uppspelta Caroll bottnar lika mycket i munter music hall-tradition som standards av swingbetonad karaktär. På uppmaning av henne går det närmast inflation i individuella utflykter.  Både Ewan Svensson och Yasuhito Mori har fullt upp, gör åtskilliga stimulerande inlägg. Ett par nummer genomför Carroll på egen hand.  Inslag av scat sker kontinuerligt.  Det är expressivt och inte alls oävet, som i One For My Baby, Honeysuckle Rose och Fine And Mellow. Totalt sett genererar tyvärr överdrivet kraftfull sång obalans trots otroligt elastiskt komp, inte minst rytmsektionen.

Faller sig naturligt numera att Jan Lundgren medverkar regelbundet på Jazzdagarna, vilket uppskattas.  Han har tillskansat sig enorm flyhänt och lyrisk auktoritet som belyses grundligt i en egen avdelning med Ewan Svenssons trio. Eftersom samma livsavgörande anekdot berättas som då pianisten var gäst hos Jazzradion, spelas Oscar Peterson med improvisatorisk bravur på duo med basist Mori. . I melodikerns vackra och spännande hyllning till Jaques Werup uppstår flow. Samtliga på scen avtäcker musikens gåtfulla mystik. Vilken Njutning!

Männen blir kvar när Hannah Svensson äntrar scen. I en ovanligt kvickfotad version av Bedårande sommarvals registreras Magnus Grans läckra trumspel jämte behändigt riffande från Ewan. I Woodstock i annorlunda tappning infinner sig en lyckad symbios mellan instrumentering och Hannahs ljuva sångkonst. Innan en bluesigt uppfriskande avrundning tar vid med komposition av Ellington, får vi två av Hannah Svenssons alster. Hon sjunger sin popjazz övertygande inom en framodlad egen, sympatisk nisch. Företrädesvis svalt och vemodigt, ibland glatt bejakande.

Världsmusik-ambassadören Ale Möller spräcker gängse definition av jazz, samtidigt som öppenheten och lusten att improvisera förenar.  Tråkigt nog kunde undertecknad bara vara med om ungefär halva denna tilldragelse på grund av bristfälliga tågförbindelser. Hann ändå uppleva ofantlig spelglädje, när Möller frontar husbandet och Jan Lundgren. Bortsett från sången i Here Comes The Sun (G. Harrison) siter varje ton perfekt. Publiken kan frossa i olika kulturers folkmusik, ekvilibristiska solon i två springlekar, själfull sång och jazzigt sömlöst tunggung. För mig kulminerade kvintetten genom groovet i Lenny (J. Lundgren). Det löst sammanfogade svänget framkallar ohämmad extas.

Mats Hallberg

 

 

 

Annonser

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Relaterat

Annonser