Festijazz i Västerås

Festijazz, Västerås konserthus den 7 februari 2009

Gunhild Carling Big Band, Martin Sjöstedt trio med Anna Sise, Swedish Swing Society, Filip Olandersson Quintet, Klas Linquist Nonet, Frida Öhrn med Jazzland Trio, m.fl.

 
Foto: Lars Grip

Ovanstående är bara ett axplock av allt som bjöds på den sjuttonde upplagan av Festijazz I Västerås. Det är den outtröttlige entusiasten Claes Tillander och ”Jazzens Vänner” som ligger bakom arrangemanget vars innehåll bestod av säkra kort och svängig jazz.

För mig som under senare tid mest lyssnat på jazzens senaste uttryck, gick jag till konserthuset med en något aningen tveksam inställning. Jag blev överrumplad redan under inledningsnumret, när Gunhild Carlings Big Band formligen mejade ner publiken med sin charm. Bandet exploderade med en rivstart och så höll det på under en och en halv timme med show, spex och en enastående musikalitet och känsla för sväng och spelglädje. En skånsk cirkus med ibland  bländande uppvisning, i samspelthet och där jag själv har svårt att glömma Ulf Carling bakom sitt speciella trumset. Han visade sig också vara en riktigt skicklig underhållare. Det blev ett glädjerikt återhörande för min del från den tiden då jag nästan enbart lyssnade på musik med rötter i 30- och 40-talen. Gunhild Carlings distans och humor övertygar mig om att det verkligen finns plats för svängig storbandjazz, även om stilen har hörts tusentals gånger. Men de flesta låtarna var eget material, låt vara i lite äldre tappning.

Höjdpunkten var nog när vibrafonisten Lars  Erstrand, tärd av ohälsa, framträdde inför en fullsatt konsertsal tillsammans med Antti Sarpila på klarinett, Ulf Johansson Werre på piano och Björn Sjödin på trummor. Med sina upptempo låtar i Goodman-andra nästan rev Swedish Swing Society nästan konsertsalen och jublet ville aldrig sluta. Inte minst Werre med sitt formidabla komp och soloinsatser imponerade. Hur fort kan en enda människa spela och samtidigt behålla pregnans och ett fruktansvärt sväng? Han borde ha mjölksyra i armmusklerna flera dagar efteråt.

Anna Sise som fått en roll i musikalen om Buddy Holly som går upp i Stockholm, framträdde tillsammans med Martin Sjöstedt Trio. Martin är för jazzpubliken mest bekant som basist, men nu hanterade han pianot tillsammans med Kenji Rabson på bas och Johan Löfcrantz på trummor. Den sistnämnde var definitivt den mest hörvärde instrumentalisten i gruppen. Sise har djup och nyanserad röst som lätt får håret på armarna att resa sig, även om man kunde önska sig en mindre förväntad repertoar med nästan bara klasiska örhängen.

Det kanske finns de som inte anser den här typen av äldre swing- och storbandsmusik vara särskilt ”fin”. Varför? Detta är ju grunden, ursprunget till all den fantastiska nydanande musik som sprudlar på jazz-scenerna.

Musikaliskt kanske mest intressant var Klas Lindquists Nonet som spelade såväl Ellingtonlåtar som eget material. Alla sex blåsarna imponerade stort, inte minst trumpetaren Nils Jansson, där han till synes oberörd krängde ur sig oerhört vackra och ”djupa” solon.

Men det finns också invändningar mot Tillander och ”Jazzens vänner” i Västerås. Man kunde ha vågat sig på ett något bredare urval av musikstilar, med åtminstone några moderna inslag – precis som Linköping gör på sina Jazz- och Bluesdagar. Mot nattimmarna infann sig en viss känsla av övermättnad, när man hört ”What a Diffrence a Day Make”, ”Love for Sale”, ”A Slow Boat to China” och ”Honey Suckle Rose” från alla fyra scenerna ett otal gånger. Man blev lite översvängd, kanske.

Men annars!

Västerås är kontrasternas stad. Den 5 – 7 mars blir det ”Perspective 2009”-festival, med utgångspunkt i avantgardemusik. Det ena utesluter verkligen inte det andra.

Claes Tillander är festivalgeneral och eldsjäl för jazzlivet i Västerås.
Foto: Lars Grip