Festligt och fullsatt när 25-årsjubilaren Stardust firades

[Best_Wordpress_Gallery id=”115″]

(Klicka någonstans på bilden ovan för att starta bildspelet. Märk väl att autoplayfunktionen numera är bortrationaliserad av Photo Gallery-folket.)

Jan Lundgren Mystery Band
Stardust, Lund, 20 april 2018.

Medlemmarna i Stardust möts åtta gånger per år för att lyssna på jazz, äta en bit mat och träffa varandra. Jazzklubben samarbetar med Lunds Nation, vars medlemmar lagar mat och serverar. Jazzklubben har 640 medlemmar och 80 står i kö för att komma med. I år firar de 25 år och genom åren har 589 artister medverkat i 200 konserter. Klubben får ingen sponsring eller några bidrag, men har ändå god ekonomi. Trivselfaktorn är mycket hög hos både publik och artister. Som ”sentiment” tänker jag på legenden Dompan, som direkt efter en av Stardusts första konserter tog nattåget hem till Stockholm. Hur orkade han?

Det är så fullknökat ikväll, att det är med nöd och näppe styrelsen – ordförande Rolf Lindroth, kassör/bokare Svante Berglund, konferencier Ulf Bagner, ”insläppare” Bernt Ohlsson, artistvärdinna Elin Owman samt nationskontakten Fredrik Svensson – får stolar. Kävlingeparet Geijer, alltid punktligt först i kön, får representera publiken och de riktiga entusiasterna. Kvällen till ära får alla medlemmar skivan Stardust 25 år, en drink och en penna – ett överraskningsmoment vid dörren (dolda kameran är på alerten).
Den ständige och ingalunda  tillfällige pianisten Jan Lundgren, som leder ”gigligan” på Stardust, får kvällen till ära välja medmusikanter. Vilka de är hemlighålls tills Lundgren kallar in medmusikanterna i Jan Lundgren Mystery Band. När Bagner från scenen berättar ordningsreglerna ringer hans mobil. ”Det är FN:s säkerhetsråd, som vill komma, men här är fullt!”

Festligt, svängigt och lustfyllt blir det när Paul Desmonds Take Five serveras het och färgstark  med  generöst mättade solon. Lundgrens brubeckstämda piano, Morten Lunds morellotrummor samt Jukka Perkos desmondsax får publiken att genast slå på igenkänningsfaktorn. Lundgrens välljudande pärlor Never Too Late, Lycklig resa (en Jan Johansson-hyllning) och Dance of Marca sitter som gjutna i svenskt stål, när gruppen levererar med sitt genuina samspel och intim musikalisk närhet. Quincy Jones Killer Joe blir en höjdare med makalös spelglädje av 24-årige stjärnskottet Mattias Heise och Jukka Perko i en rafflande dansk-finsk munspel/sax-duell. Perkos altsax går sönder mitt i operan, men lagas effektivt med gummisnodd. Här går det hett till! Som kuriosa kan nämnas att Perko spelat i Dizzy Gillespies band. Mattias Svensson, nybliven 08:a på grund av kärlek, tillhör Lundgrens trio sedan många år. Utan Svensson är trion som en kyrkklocka utan kläpp! Morten Lund vid trummorna, med glimten i båda ögonvrårna, är också en viktig länk i triokedjan. Nu med facit i hand konstateras lätt att Lundgrens val av musikanter för kvällen lyckats, med råge. Efter Heises tolkning av Jean Baptiste Frederic Isidor ”Toots” Thielemans Bluesette och avtackande av idérike bokaren Berglund får vi Isn’t She Lovely av Stevie Wonder och den sedvanliga slitstarka Stardust av Hoagy Carmichael. En onödigt trevlig kväll på Stardust är till ända.

Text & foto: Lasse Seger