Finurliga kontraster genererade lyckorus

Nefertiti, Göteborg, 14/11

Utgår från att det var utsålt därför att trion, som är one of a kind, gjort sig ett namn efter tidigare besök i Göteborg.  Bortsett från Ethan Iverson vars läckra pianospel hördes på Nef i våras i Billy Harts grupp, var jag varken bekant med musiken eller musikerna från Minneapolis.

Genreövskridande The Bad Plus har med täta utgivningar byggt en ansenlig katalog, sedan debuten på större skivbolag 2003.  Konserten över två set i Göteborg tillägnas främst nya CD:n Inevitable Western.

Trion som kallats postmodernister inleder med att spela extremt långsamt. Pound för pound är så oemoståndlig att ögonen fuktas. Den åtföljs av en rytmiskt tilltalande figur i mediumtempo betitlad Wolf out. Efter denna makalösa rivstart tar talesmannen basisten Reid Anderson vid med en underhållande presentation.

När de på scen och vi den entusiastiska publiken är uppvärmda, är tiden mogen för mer otyglade kompositioner. Av de många covers från andra genrer som de respektlöst omformar, bjöds vi endast på en från Aphex Twin. Anmärkningsvärt är att alla tre är lika flitiga med komponerandet. Extra stora guldstjärnor delas ut till kvällens liveversioner av The empire strike backwards, Seven minute mind och titelmelodin från Inevitable Western. Ljudet var förresten närmast perfekt balanserat, vilket kan vara helt avgörande  när  många nyanser trängs om utrymmet.

Hur beskriva deras sound? Vore missvisande att likna det vid en pendelrörelse, skiftningarna av uttryck kommer med samma hastighet som en blinkning. Oerhört tillfredställd och uppmärksam lyssnar publiken på såväl de fartfyllda fladdriga taktförskjutningarna som de eftertänksamma meditativa inslagen.

Naturligt nog spreds en varm atmosfär i lokalen.Till sin grundstruktur kan låtarna påminna lika mycket om en fuga som pulserande bebop. The Bad Plus signum är att ideligen  genom bländande samspel hitta nya infall, improvisera avvikelser från temat.  En befriande attityd i stil med EST på sin tid. I fenomenal samverkan uppnår gruppen fullödigt resultat.

Medlemmarna har gjort mycket vid sidan om, men det är bara David King bakom sitt spartanska trumset som jag skulle vilja beteckna som virtuos. Den beräknande urkraft och rytmkänsla som finns i hans trumstockar och vispar är häpnadsväckande. I första extranumret var hans duell med basisten hisnande när de plockade fram ett underbart groove. 

Annars fanns en kvalitet i att det inte var några längre solon som annars är brukligt, istället  prioriterades  instrumentens gemensamma klangbild. Trion som skapat ett eget territorium gjorde som framgått succé med sin lyssnarvänliga variant av avant garde. Efteråt i samband med skivköp, fick jag en pratstund med sympatiske Reid Andersson.
 

Nefertiti, Göteborg 14/11 2014

Ethan Iverson – p, Reid Anderson – b, David King – tr.