Flerskiktat och lustfyllt med New Places Orchestra featuring Ebbot

New Places Orchestra featuring Ebbot
Nefertiti, Göteborg, 9 november 2018.

Att på intim jazzklubb få tillgång till svängiga storband är en ynnest. Vi kommer så nära musiken och dess i princip oändliga variationsmöjligheter. Öppensinnade ledaren Håkan Broström inledde för några år sedan ett samarbete med Ebbot Lundberg, en rockartist jag lyssnat på i 25 år. Förslaget att sammanföra olika världar kom från Johan Lindström. Såg deras inspirerade spelning under Falkenbergs jazzdagar i fjol. Visar sig att Nef inte är utsålt denna intensiva konserthelg. En annan överraskning är att Broström dirigerar orkestern i ett instrumentalt första set, på grund av att Ebbot är inbokad på annat gig. Vi njuter istället av originalkompositioner plus en kul version av Byssan lull.

NPO innehåller denna afton prominenta namn som Max Schultz och Ludvig Berghe. I vältrimmade blåssektioner hörs bland andra Robert Nordmark, Johan Christoffersson, Magnus Dölerud, Dan Johansson och Erik Tengholm. Låter följsamt elastiskt, blir aldrig strömlinjeformat. Många får chansen att ställa sig vid solistmikrofonen, inte bara de uppräknade männen. Vad som främst sticker ut är garvade orkesterledarens kompositioner och solon på sopran- och tenorsax. Hans koncentrerade spel integrerat med Berghes toner plus komp, alstrar en exceptionell närvarokänsla. Lika framträdande är härlige pådrivaren Sebastian Ågren bakom trummorna, vars glädje i att elda på några gånger blev för dominant, fast jag uppskattar hantverket.
Efter paus märks ett påslag av elektrisk stämning. Adrenalinstinn efter gig med sitt återupplivade Union Carbide Productions (som jag såg på Liseberg på sensommaren) äntrar en flängig Ebbot scenen samt området nedanför. Han har både storbandet och sitt nyanlända entourage i ryggen. Ett aber är emellertid att Nefs ordinarie ljudtekniker inte är på plats, vilket får till följd att elbasen dunkar påträngande och skapar obalans. Dessutom var det emellanåt svårt att uppfatta sången.

Så mycket positiv energi kanaliseras på 40-års jubilerande Nef att publiken trots ljudproblemen bringas åtskilliga höjdpunkter. Man får ta emot en minnesvärd urladdning. NPO är på tårna, trivs med att tolka röjiga, dynamiska melodier. Repertoaren hämtas mestadels från Ebbots psykedeliska post-punkiga förflutna. Lyckorus inträffar under exempelvis Galaxy Gramophone (The Soundtrack of Our Lives), Glad To Have You Back (Union Carbide Productions) och Skinny People (Residents). Båda parter gynnas av samarbetet, vilket de intygat i intervjuer. Låtarnas ursprungliga slammer och skevhet både omstöps och tas till vara i Håkan Broströms stilfulla arrangemang. Blåssektionernas synkade insatser imponerar! När de uppbådar alla resurser och attackerar i finalens fyrverkeri, tillsammans med en koncentrerad, karismatisk vokalist, då kippar publiken efter andan. Vilket furiöst drag! Noterar fina solon från bland andra Ludvig Berghe vid flygeln, Danne Johansson på flygelhorn, Magnus Dölerud på tenor och Jan Thelin på basklarinett.

Mats Hallberg